Natten till den 2:a januari kunde jag inte somna. När jag låg där och väntade på att sömnen skulle komma, damp plötsligt en roman ner i mitt huvud. Inte ifrån bokhyllan ovanför eller den jag delar säng med. Nej, det var en idé, ett synopsis som krävde min uppmärksamhet och inte lät mig somna förrän i vargtimmen. Då hade jag en färdig prolog, en inledning, ett slut och en epilog. Och viktigast av allt, en huvudkonflikt.

Nu kanske du tycker att det är inte särskilt konstigt. Jag är ju trots allt författare och då ska man få idéer till romaner. Men kruxet är att jag lovat mig själv att aldrig skriva en roman. Till och med gått så långt att jag övertygat mig att jag inte vill, inte kan skriva en. Titta bara i presentationen här på bloggen…

När jag vaknade efter ett par timmars sömn drabbades jag av panik. Det går bara inte! Jag har varken uthållighet eller tid att ge mig in i ett romanprojekt med allt vad det skulle innebära. Bortförklaringar! Varför inte bara ta romanen i famn och ge mig ut på resan? Låta mig uppslukas av personer, intriger och miljöer. Svaret är att jag inte är beredd att ge upp mitt familjeliv, min vanliga vardag under den lång tid det skulle ta att skriva färdigt. Att jag är rädd för vad det innebär av uppoffringar i form av total ensamhet.

Eftersom romanen inte gett mig ro, har jag skrivit ner det som kom till mig den där natten. Tänkte att jag på det sättet skulle kunna släppa den och gå vidare. Nu visar det sig att det inte är så enkelt. Personerna tränger sig på och vill bli skrivna. En klyscha , javisst, men det är bokstavligt sant. Fast jag kämpar envist mot och vägrar öppna det där första kapitlet på nytt.

Gör jag rätt eller fel?

Fler blogginlägg om Skrivande och Författande.