Någon hade vänt tavlan bakochfram. Den såg ut som en anslagstavla utan meddelande. Dom flesta gick där ibland förbi: den hade hängt här länge och hörde biblioteket till på samma sätt som klottret på damtoaletten och prasslet av dagstidningar.

Jag sökte efter det jag förlorat och utan att det betydde något särskilt. Efter ett ansikte jag inte ville känna; en framsida.

– Tänk att folk inte kan låta bli tavlorna, sa jag till kvinnan.

Hon, en korthårig blondin i min egen ålder, låtsades inte höra utan iakttog intresserat en akvarell föreställande ett vinterlandskap.

Med ögonen på kvinnan vände jag tavlan. Ett i olja målat kvinnoansikte, med utstuckna ögon och munnen format till ett ordlöst skrik, stirrade på mig.

Blondinen hade inget sett. Hon var fullt upptagen med akvarellen.

Jag sökte ett uttryck, en färg eller rörelse som kunde förklara gesten mot himlen. Den fick inte bli helgonlik inte likna liftarens hoppfulla tumme. Duken på stafflit krävde all min koncentration: ingen sömn och ingen mat, allt eller inget.

Morgonen därpå gick jag tillbaka till biblioteket. Tavlan hängde åter med baksidan fram. Och jag tänkte att en fanns som inte ville se det ingen kunde se.

Jag var på väg att säga till bibliotekarien att bättre vakta vad dom har ansvaret för. Men hejdade mig när kvinnan från igår kom mot mig. Med trötta steg gick hon utan att se sig omkring och med ögonen fästade på samma akvarell som igår.

På avstånd följde jag efter och fick se kvinnan stanna framför de bägge tavlorna. Fortfarande på håll såg jag henne med en snabb rörelser vända tavlan. Arg ville jag skrika åt henne att låta bli.

Plötsligt stum förvånades jag av gesten: den när hon lyfte handen, tog tag i ramen och vände ansiktet mot väggen. Precis den rörelsen jag inom mig sett kvinnan på min ofärdiga duk göra. Samma rädsla och snabbhet ändå oundviklig.

– Varför gjorde du så? frågade jag den blonda kvinnan.

– För att den påminner mej om något, svarade hon tyst utan att se på mig.

– I största allmänhet, eller nån särskild?

– Dej, mej, kanske nån annan. Varför frågar du som om du hade rätt att få veta?

– Därför att jag har svaret, sa jag. Det är jag som målat tavlan.

Då vände hon sig långsamt om mot mig, och jag såg in i ögon svarta av ångest. Trots sitt ljusa hår liknade hon kvinnan på tavlan.

Jag hade bett henne följa mig hem och hon sa genast ja. Utan minsta tvekan gick hon med mig till ateljén. Hon röjde ingen som helst förvåning när jag kysste henne och ledde henne till min säng.

Vi älskade utan ord och somnade lika tysta. Efter ett halvt dygn vaknade vi, handlade frukost och åt. När vi om igen stillat vår hunger stod hon modell.
Det var bråttom. Redan till kvällen skulle hängningen av min första utställning på sju år börja.

Jag hade sökte det jag förlorat för länge sen och inte visste jag behövde. Det jag trodde mig ha mist förmågan till, tappat tilliten till. Och jag hade letat bland palettens mångfald, nattens färglösa grå och hungerns blinda källa.

Jag sökte, och det fanns närmre, längre bort än jag anat och ändå något helt annat.

© Iréne Svensson Räisänen
Tidigare publicerad i antologin ”NOVESI 96”