Han hade fått beskedet för fem år sedan. Hiv-positiv, och smittad troligen två år tillbaka. I takt med att kompisarna insjuknade i aids och allt fler av de bekanta ansiktena försvann från gay-ställena, kände han hur tiden åts upp allt snabbare av sjukdomen. Allt fler infektioner och längre inläggningar. Hoppet ett genomskinligt hånflin.

Böjd under insikten anar jag ett slut där rättvisan inte har en ärlig chans. Mina steg faller som skuggor…

Nya mediciner och behandlingar dök upp, försvann eller förlängde livet ytterligare något år, några månader eller veckor. Varje minut hade hittills varit värt alla biverkningar.

Det senast året hade många av dem som smittats i början på 80-talet dött, och han börjat svikta. Det kändes inte längre lika viktigt att till varje pris skjuta upp döden. Han började fundera på att avsluta sitt liv i förtid, som flera av hans närmaste vänner gjort.

Genom en armé av snötyngda granar.; jag famlar efter nästa steg. Med min cockerspaniel i koppel, utslaget immunförsvar och skinntorrt kranium söker jag ljuset bortom leden av givaktstående.

– Pappa, du dödar dej väl inte, hade hans åttaåriga dotter frågat för ett halvår sedan och den två år äldre sonen hade oroligt sett på honom.

Frågan var som ett slag i ansiktet, ett uppvaknande. För första gången förstod han att han inte ensam var drabbad och gav båda sina barn och sig själv löftet att inte välja den lättare vägen.

Han hade redan svikit när han givit efter för förälskelsen och lusten, fast han visste att den andre mannen var Hiv-positiv. Att hans omedvetna sagt honom att det var bättre att veta, istället för att leva i den ångestfulla ovissheten att när som helst kunna bli smittad.

Jag vittnar om vännernas flykt : död undan döden. Och skuggorna faller vilsna till marken…

En dag hade bästa vännen inte svarat när han ringde. Genast slogs han av den hemska tanken att också han…nej, vad löjligt. Vännen var en av de starkaste och modigaste han kände. Stridslystet hade han tagit mot beskedet att han utvecklat aids. Inte hade väl också han förlorat hoppet…

Han hade åkt hem till vännen för att kontrollera allt var som det skulle. De hade bytt nycklar för länge sedan. Praktiskt ifall någon av dem var tvungen att snabbt och utan varsel läggas in på sjukhuset. Då kunde den andra vattna blommorna och ta hand om posten.

Döden stiger fram och tar vardagen i besittning. Utan förvåning går livet vidare. Mina snöfötter famlar efter nästa steg.

Begravningen var över. En tragikomiskt upplevelse där bögar, flator och transor blandats med vännens mycket heterosexuella mamma och pappa och de andra släktingarna. Vännen hade alltid varit öppen, men det syntes tydligt hur svårt hans föräldrar hade att umgås med sin sons vänner.

Att hans bästa vän valt att svälja sina hopsamlade sömntabletter var ett hårt slag. Visst fanns det stunder då också han kände att självmord var den enda utvägen. Men han hade ju lovat…

Cocktail, en blandning av olika virushämmande mediciner. Några hade redan fått pröva på.

– Tyvärr så har virusmängden ökat igen, sade hans läkare. Du måste snabbt bestämma dig om vill pröva den nya kombinationsbehandlingen.

– Men jag oroar mej för att ingen vet om den är bra i längden. Kanske visar det sig om ett tag att det är tvärtom. Men jag har väl inget val…

Antingen minskar cocktailen virusmängden och han skulle slippa alla dessa infektioner eller så dör han inom några år. Och om han får leva skulle han ändå för alltid bära på smittan.

Min oskuldsfulla längtan efter någon, efter värme och närhet . Skuggan förföljer mig och faller vit och isande kall över snön. Granarna bär min skuld i sina inkapslade frön.

Han hade inget val. Mer av hänsyn till sina barn och föräldrar än till sig själv tog han sin första cocktail. Fyra tabletter, innehållande ivriga soldater som ska rusa omkring i hans kropp och jagar iväg inkräktarna. Men inte alla. Några kommer för resten av livet tvinga honom att var åttonde timme, dygnet runt, ta en ny cocktail.

Och ingen vet om det verkligen fungerade. Kanske tillhörde han dem som behandlingen inte bet på.

Svårt illamående och utslagen av trötthet. Skulle resten av hans liv vara så här? Då ville han hellre dö! Här och nu…

En framtid i ensamhet, utan kärlek. Att i ytterligare fyrtio-femtio år bli bemött som pestsmittad. Nyligen planerade han för en förtidig död. Nu, om virusmängden sjönk eller helt försvann, skulle han bli tvungen att börja om. Att planera för framtiden…nej, det gick för fort. Omställningen var allt för stor.

Tänk om det om några år visade sig att cocktailen vara lika verkningslös som alla andra behandlingar. Att han blev resistent och… Då skulle allt börja om igen.

Oskuldsfull som i famnen på min förste älskare. Jag vet inte längre hur livet ser ut. På nytt född, omgiven av den vita skuggan, tar jag åter mina första steg. Snöfötterna går spårlöst tiden förbi.

© Iréne Svensson Räisänen
Tidigare publicerad i antologin ”Din stund på jorden”