Grön, gul, brun, sa hon med de blåa ögonen och röda håret.

Nej, vit, sa hon med den grumliga blicken och hårlösa huvudet. Frånsätt att inget svar finns, i varje fall som någon ännu levande vet, är frågan lika oviktig som den om mänsklighetens uppkomst. Steg den första människan upp ur havet eller är vi alla skapade av Gud.

Sagor och myter som den kristna skapelseberättelsen är ett sätt att förklara det obegripliga, sa hon med dem havsblå ögonen. Bringa ordning och göra tillvaron begriplig. Att ge vår tid på jorden ett berättigande.

Och skänka hopp och tröst, sa den skalliga kvinnan. Men tanken på att vi kommer från havet eller aporna fyller samma funktion. Har det hänt en gång kan det hända igen och igen och igen…

Inte för att jag förstår vad det skulle vara bra för, sa hon med det röda håret. Vad är det för tröst att vi skulle ha ett evigt liv? Eller att födas på nytt och nytt. För mig räcker det mer än väl, att en gång få uppleva helvetet här på jorden.

När en människa inte vet om det kommer en morgondag, har hon bara en tanke, sa hon med den smärtfyllda blicken. Att få se ännu en dag gry. Fast jag har börjat undra om det inte kommer en dag då jag är rädd för att tvingas uppleva ännu en.

Det kan du inte mena, sa hon vars ögon var allt annat än oskuldfullt blå. Klart du alltid kommer att vilja leva.

Vit, sa hon som kommer att veta svaret inom några få månader.

Grön, gul, brun, sa hon som allt för snart skulle få se den andra kvinnans blick bli färglös.

© Iréne Svensson Räisänen
Ur Revansch 2006

Fler bloggar om Dikter, Lyrik, Poesi och Döden