Kategori: Noveller

Kortnovell: Trollen spricker inte i ljuset

När jag fyllde åtta år klev mörkret in över min tröskel. Jag vet inte om jag tidigare varit mörkrädd, men efter den kvällen lärde jag mig att inte lita på skuggorna. Långt senare skulle jag inse att min inre skugga, mörker var betydligt svårare att handskas med. Att inga lampor i världen räckte för att jaga bort skräcken. Min fostermamma såg förändringen och gav mig en kväll i december en ficklampa. – Nu kan du jaga bort trollen ur hörnen när du ska sova, sa hon och stängde dörren. Att trollet var hennes egen man anade hon nog inte. Om hon visste det var hon utan tvekan djävulens hantlangare. Mot trollet som kröp ner i min säng, hjälpte varken ficklampor eller att blunda. Hans händer under mitt flanellnattlinne gick inte att stoppa. – Snälla pappa, det gör ont, försökte jag vädja i början. Men jag lärde mig snabbt att mina tårar och böner gjorde honom bara mer hårdhänt. Istället stängde jag av och gick in i mitt inre skuggland där lampan alltid lyste. Fram till jag fyllde tolv låg jag varje kväll och väntade. Skulle han komma eller skulle jag få slippa? Ibland var väntan nästan värre. Det hände att jag önskade att trollet skulle komma, då skulle jag slippa oroa mig och få vara ifred nästa kväll. Min menstruation var effektivare än alla lampor. Från det jag fick...

Läs mer

Tavlan

Någon hade vänt tavlan bakochfram. Den såg ut som en anslagstavla utan meddelande. Dom flesta gick där ibland förbi: den hade hängt här länge och hörde biblioteket till på samma sätt som klottret på damtoaletten och prasslet av dagstidningar. Jag sökte efter det jag förlorat och utan att det betydde något särskilt. Efter ett ansikte jag inte ville känna; en framsida. – Tänk att folk inte kan låta bli tavlorna, sa jag till kvinnan. Hon, en korthårig blondin i min egen ålder, låtsades inte höra utan iakttog intresserat en akvarell föreställande ett vinterlandskap. Med ögonen på kvinnan vände jag...

Läs mer

Boxarn

Den alltjämt värmande solen håller kvar illusionen av sommar, fast det är i slutet av september och nätterna är kyliga. Över villaområdet på andra sidan Kämpevägen i Ronna ligger en doft av äpplen och förruttnelse. Det dröjer ännu ett tag innan lukten av fukt får ge vika. Här i höghusen tävlar stanken av sopor med den frätande odören av urin. De flesta främmande för varandra, oavsett ursprung. Petra stiger av bussen vid Ronna centrum, drar den nya svarta dunjackan hårt omkring. Jackan är en present som hon fått igår på sin trettioårsdag av föräldrarna. Huvudet känns trött efter festen, men annars mår hon ovanligt bra. Med tanke på att hon skulle arbeta nästa morgonen hade hon bara druckit ett glas rödvin till den vegetariska lasangen. I dag ska Petra för första gången gå ensam till en av sina nya hjälptagare – den beryktade Boxarn. Han, som alla de andra vårdbiträdena är livrädda för och inte vill ha, står först på tur. Johannes Karlsson, snart sextionio år, Långbro–veteran och gammal boxare, väntar otåligt på att klockan ska bli åtta och nya vårdbiträdet komma. Han hade vaknat redan vid femtiden och känt sig orolig. I ett att försöka jaga myrorna ur kroppen begav han sig ut på en promenad. Iklädd mörkblå träningsoverall av sextiotals snitt och utslitna tennisskor, halvsprang han tre varv runt centrum. Hemma igen skrubbade sig Johannes uppifrån och...

Läs mer

Jasrin Habi – novell

Jasrin Habi – Hej! Jag heter Jasrin Habi, jag är 23 år och kommer från Bagdad i Irak. Sverige är ett mycket bra land för… – Vad sa du? Bakgrundsljud? Jag hade tänkt komma till det om du inte avbryter mig. – Jo, jag sitter på läktaren i Riksdagshuset i Stockholm och… – Vad är det nu då? Hur det kommer sig att jag är i Sverige mitt under en riksdagsdebatt? Jag kommer till det, sa jag! – Om jag nu får prata i fred och du lyssnar, ska jag berätta varför jag är just här. Jag kom till...

Läs mer

Sjön

Hon hade gått ut i vattnet till det nådde midjan. Sjön var skyddad av de omgivande fjällen; vattenytan orörd så när på plogfåran efter den långa tunna kroppen. Köldens darrningar fortplantade sig vidare mot land. Jag hade gått i uppförsbacke länge, nu trodde jag mig vara framme vid krönet. Allt skulle gå lättare; inte utför bara rakt fram. Efter tre år av arbetslöshet, nytt arbete som mentalskötare, ny kärlek som verkar vara i balans med både sig själv och mig. – Stanna, ville jag ropa till kvinnan. Men hon var allt för långt borta för att höra och visste helt tydligt vad hon ville. Genom kikaren såg jag hennes ansikte. Nollställt, avslöjandes inget av det som måste pågå inom henne. Hon gick sakta prövande, som man brukar i okänt vatten. Endast kläderna avslöjade hennes verkliga avsikt. Kvinnan tog ytterligare ett par stapplande steg, svajade till men återfick balansen. Blev åter stående, tvekade, tittade rakt fram med oseende ögon. Jag hade sett mer än jag velat se; blommande ljung, brusande bäckar och hon i sjön. Tystnaden omslöt mig från alla håll. Den isande vinden som nyss piskat mina kinder kändes inte längre. För en knapp halvtimme sedan hade jag slagit igen bildörren, bestämt möte om en halvtimme och sagt hejdå till mitt ressällskap. Och börjat följa stigen mot Hadangerviddan. Kvinnan började åter igen gå längre ut. Utan att halka eller...

Läs mer

Vita skuggor I

Han hade fått beskedet för fem år sedan. Hiv-positiv, och smittad troligen två år tillbaka. I takt med att kompisarna insjuknade i aids och allt fler av de bekanta ansiktena försvann från gay-ställena, kände han hur tiden åts upp allt snabbare av sjukdomen. Allt fler infektioner och längre inläggningar. Hoppet ett genomskinligt hånflin. Böjd under insikten anar jag ett slut där rättvisan inte har en ärlig chans. Mina steg faller som skuggor… Nya mediciner och behandlingar dök upp, försvann eller förlängde livet ytterligare något år, några månader eller veckor. Varje minut hade hittills varit värt alla biverkningar. Det senast året hade många av dem som smittats i början på 80-talet dött, och han börjat svikta. Det kändes inte längre lika viktigt att till varje pris skjuta upp döden. Han började fundera på att avsluta sitt liv i förtid, som flera av hans närmaste vänner gjort. Genom en armé av snötyngda granar.; jag famlar efter nästa steg. Med min cockerspaniel i koppel, utslaget immunförsvar och skinntorrt kranium söker jag ljuset bortom leden av givaktstående. – Pappa, du dödar dej väl inte, hade hans åttaåriga dotter frågat för ett halvår sedan och den två år äldre sonen hade oroligt sett på honom. Frågan var som ett slag i ansiktet, ett uppvaknande. För första gången förstod han att han inte ensam var drabbad och gav båda sina barn och sig själv löftet...

Läs mer