Kategori: Noveller

Kortnovell: Trollen spricker inte i ljuset

Trollen spricker inte i ljuset

Trollen spricker inte i ljuset
Foto: Iréne S Räisänen

När jag fyllde åtta år klev mörkret in över min tröskel. Jag vet inte om jag tidigare varit mörkrädd, men efter den kvällen lärde jag mig att inte lita på skuggorna. Långt senare skulle jag inse att min inre skugga, mörker var betydligt svårare att handskas med. Att inga lampor i världen räckte för att jaga bort skräcken. (mer…)

Tavlan

Någon hade vänt tavlan bakochfram. Den såg ut som en anslagstavla utan meddelande. Dom flesta gick där ibland förbi: den hade hängt här länge och hörde biblioteket till på samma sätt som klottret på damtoaletten och prasslet av dagstidningar.

Jag sökte efter det jag förlorat och utan att det betydde något särskilt. Efter ett ansikte jag inte ville känna; en framsida.

– Tänk att folk inte kan låta bli tavlorna, sa jag till kvinnan. (mer…)

Boxarn

Den alltjämt värmande solen håller kvar illusionen av sommar, fast det är i slutet av september och nätterna är kyliga. Över villaområdet på andra sidan Kämpevägen i Ronna ligger en doft av äpplen och förruttnelse. Det dröjer ännu ett tag innan lukten av fukt får ge vika. Här i höghusen tävlar stanken av sopor med den frätande odören av urin. De flesta främmande för varandra, oavsett ursprung. (mer…)

Jasrin Habi – novell

Jasrin Habi

– Hej! Jag heter Jasrin Habi, jag är 23 år och kommer från Bagdad i Irak. Sverige är ett mycket bra land för…

– Vad sa du? Bakgrundsljud? Jag hade tänkt komma till det om du inte avbryter mig.

– Jo, jag sitter på läktaren i Riksdagshuset i Stockholm och…

– Vad är det nu då? Hur det kommer sig att jag är i Sverige mitt under en riksdagsdebatt? Jag kommer till det, sa jag!

– Om jag nu får prata i fred och du lyssnar, ska jag berätta varför jag är just här. Jag kom till Sverige för 3 år sen utan att veta nånting om det här landet. Inget annat än att det är kallt. Och att här kan jag få vara den jag är. Men…

– Som kvinna? Vad jag vet är kvinnorna kvinnor även i Irak! (mer…)

Sjön

Hon hade gått ut i vattnet till det nådde midjan. Sjön var skyddad av de omgivande fjällen; vattenytan orörd så när på plogfåran efter den långa tunna kroppen. Köldens darrningar fortplantade sig vidare mot land.

Jag hade gått i uppförsbacke länge, nu trodde jag mig vara framme vid krönet. Allt skulle gå lättare; inte utför bara rakt fram. Efter tre år av arbetslöshet, nytt arbete som mentalskötare, ny kärlek som verkar vara i balans med både sig själv och mig.

– Stanna, ville jag ropa till kvinnan. Men hon var allt för långt borta för att höra och visste helt tydligt vad hon ville.

Genom kikaren såg jag hennes ansikte. Nollställt, avslöjandes inget av det som måste pågå inom henne. Hon gick sakta prövande, som man brukar i okänt vatten. Endast kläderna avslöjade hennes verkliga avsikt.

Kvinnan tog ytterligare ett par stapplande steg, svajade till men återfick balansen. Blev åter stående, tvekade, tittade rakt fram med oseende ögon.

Jag hade sett mer än jag velat se; blommande ljung, brusande bäckar och hon i sjön. Tystnaden omslöt mig från alla håll. Den isande vinden som nyss piskat mina kinder kändes inte längre.

För en knapp halvtimme sedan hade jag slagit igen bildörren, bestämt möte om en halvtimme och sagt hejdå till mitt ressällskap. Och börjat följa stigen mot Hadangerviddan.

Kvinnan började åter igen gå längre ut. Utan att halka eller ramla gick hon till bara huvudet syntes.

– Vänta, jag kommer, skrek jag mot min vilja.

Att ta mig ton, visa att jag finns har aldrig legat för mig. Jag vill bli sedd, gå på upptäcktsfärd i, avdammad som böckerna i biblioteket. Bli godkänd aldrig förkastad.

Med kikarlinsen som skydd sprang jag med ögon på kvinnan. Min kropp hade tagit kommandot, jag hade bara att hänga med. Plötsligt snubblade jag på en sten, var snabbt upp igen, nonchalerade värken i vänster ankel och hela tiden förbannade mitt stillasittande liv.

Huvudet som nu guppade upp och ner, kom allt närmre mig. Just som jag nådde stranden försvann det under ytan. Plopp…

Mitt skrik hest av förtvivlan for rakt över vattnet, slog in i berget på andra sidan, slungades tillbaka. Knäna vek sig och allt blev svart.

Åter vid sans sken solen, fåglarna sjöng, en lätt bris for över sjön. På ostadiga ben gick jag till bilen.

Mitt ressällskap dök punktligt upp. Under tystnad såg jag henne ta av sig de blöta kläderna och ta på sig en torr träningsoverall.

© Iréne Svensson Räisänen

Loading