Genuint, lika med vad?

Det blev snabbt en vana. Den att min kropp tog över, stängde ner och jag föll till golvet. Inte bara en gång, utan två, tre gånger om dagen vaknade jag upp liggandes med en ring av människor runt mig.

– Vi kan inte hitta något kroppsligt fel, sa den till pensionen komna manliga läkaren i Knivsta.

Efter alla blodprover, EKG och EEG var jag bevisligen frisk. Ja, förutom blodbrist som är vanligt för en menstruerande kvinna, var min kropp i topptrim.

– Svimningarna kan vara psykiskt betingade, fortsatte läkaren. Jag skriver en remiss till BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin på Akademiska i Uppsala.

Min fosterpappa reagerade med att ta avstånd, gå än mer in i tystnaden medan min fostermamma letade förklaringar.

– Varför har du det här under kudden? undrade hon och räckte fram ett fotografi.

Mia log mot mig som hon gjorde varje kväll jag kysste henne god natt.

– Vet inte. Det…

– Är du kär i henne? avbröt hon otåligt.

– Ja, jag älskar Mia. Jag såg henne trotsigt rakt i ögonen.

– Det berättar du inte för pappa! Hon såg oroligt på mig i några sekunder innan hon räckte mig fotot.

I väntan på att jag skulle läggas in på BUP för utredning gick jag till skolpsykologen. Jag undrar vad vi pratade om de timmarna. Inte var det om min fosterpappas övergrepp, inte heller om varför min mamma inte längre hämtade mig in till sig eller min kärlek till Mia.

Tystnaden växte runt mig i takt med att människorna vek undan med blicken, jag blev osynlig. När jag i mitten på sista terminen i nian steg innanför dörren till BUP ekade det Inom mig: ”Du är galen! Du är galen! Du är galen…”

På BUP blev jag synlig igen. De gjorde Rorschachtest (2*)och pratade om hur viktigt det är att prata. Och det gjorde de men inte jag. Hur går det att öppna dörren till det du använder varje sekund och all din styrka att stänga inne?

På helgerna fick jag permission och besökte mina fosterföräldrar. En söndagskväll satt min fosterpappa för ovanlighetens skull kvar när jag satte mig i soffan framför teven. Efter Aktuellt var det ett program där psykologen Maj-Britt Bergström Walan tog upp ämnet homosexuallitet, som då klassades som en sjukdom. Ett lesbiskt par berättade om sin kärlek och kampen för att få älska varandra.

Jag iakttog spänt min fosterpappa, väntade på en reaktion.

– Det är sjukt, sa han plötsligt rakt ut med blicken på teven. Helt mot naturen. Två kvinnor kan inte göra barn. Det är ju det allt går ut på! Och två karlar tillsammans… det är så vidrigt att jag mår illa vid blotta tanken! Såna där perversa har inte existensberättigande helt enkelt. Han pekade upprört med hela handen mot rutan.

– Så du menar att jag inte har rätt att leva för att jag älskar en kvinna? sa jag med rösten full av ilska och besvikelse. Mitt hjärta dunkade ursinnigt då han tog blicken från teven och såg mig rakt i ögonen.

– I naturen tar djuren död på dom som avviker och hotar artens bestånd. Det borde också gälla oss människor.

Efter den kvällen stannade jag kvar på sjukhuset när jag hade permission. Genom min fostermamma lät min fosterpappa hälsa att: ” Iréne är inte längre välkommen att bo under mitt tak.”

Min fostermamma lyckades trots det övertala honom att komma till BUP för ett familjesamtal. Vi skulle få veta resultatet av utredningen och testerna.

– Iréne är genuint homosexuell, sa psykologen och hans blick vandrade mellan oss tre. Vi har också kommit fram till att hennes nuvarande fosterfamilj inte har förmågan att stötta henne i utvecklingen.

– Genuint homosexuell? undrade jag. Vad betyder det?

– Att du är född homosexuell och att det är en integrerad del av hela dig, psykiskt och fysiskt.

I det ögonblicket reste sig min fosterpappa upp och gick ut. Min fostermamma följde snabbt i hans spår.

– Och svimningarna?

– Ångestattacker. Du får så stark ångest att kroppen slås ut. Det finns ångestdämpande medicin som tillsammans med samtalsterapi är en behandling som brukar fungera.

Jag fick stanna kvar på BUP i väntan på att sociala myndigheterna skulle hitta ett nytt fosterhem till mig. Avståndet till mina fosterföräldrar och Mia minskade min ångest och attackerna blev allt färre.

Sedan några månader tillbaka hade jag brevväxlat med en 18-årig kvinna i Strömsund. Kontaktannonsen löd: ” Kvinna 18 år söker kvinna för samtal, promenader och gemenskap.”

Karin, som hon hette, flyttade ner till Lidingö i Stockholm och tog jobb som snabbköpskassörska. Vi bestämde att jag skulle komma och besöka henne. Problemet var att jag fortfarande var inlagd på BUP, gick i sjukhusets skola och aldrig hade rest längre på egen hand än till skolan i Knivsta. Längtan efter att få träffa någon som var som jag fick mig att ta tåget från Uppsala till Stockholm och bussen utanför Åhléns på Klarabergsgatan till Larsberg på Lidingö.

Med ett foto på Karin i handen gick jag in på ICA-hallen. Nervös? Jo, det var jag säkert men känslan av frihet var berusande och gav mig mod.

– Jag slutar inte förrän om tre timmar, klockan sex, sa hon då hon kände igen mig. Du får vänta utanför så länge.

Inget särskilt varmt välkomnande men när hon kom ut bjöd hon hem mig till sig. Problemet var att hon delade lägenhet med två andra tjejer, arbetskamrater, och hon var livrädd att de skulle förstå att vi vara ”såna”.

Ensamma på hennes rum var vi blyga för varandra, men inte mer än att vi snabbt fick av oss kläderna och la oss nakna i hennes säng. Karin hade halvtlångt tjockt lockigt hår som fyllde mina händer när jag drog ner hennes nakna kropp över min. Vi kysstes ivrigt och hennes ögon ovanför mig gick från blå till svarta av åtrå. Den kvällen och natten lärde jag för första gången känna en annan kropp än min egen.

Dagen därpå knackade verkligheten på. Jag insåg att jag måste ringa och berätta var jag var någonstans. På BUP var de förstående men sa samtidigt att de inte kunde ha mig kvar där längre. I väntan på min nya fosterfamilj fick jag återvända till den gamla. Gå i min vanliga skola, träffa Mia och undvika min fosterpappa.

© Iréne Svensson Räisänen

Fotnot: 2 * Rorschachtestet är ett så kallat perceptuellt kognitivt personlighetstest som består av en serie bilder med nonfigurativa, symmetriska bläckplumpar, där testpersonen får i uppgift att berätta om vad bilderna föreställer. Tanken med testet är att man i bläckplumpen projicerar material från sitt undermedvetna.

Författarens kommentar: Jag tycker det här är summariskt och osammanhängande. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

Läs alla föregående kapitel!

Andra bloggar om: offer? NEJ Tack!, bloggroman, BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, psykvård, roman, självbiografi, bok, böcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, lesbisk kärlek, tonårskärlek, kärlek, ångest, skrivande, författande