På långfredagen hade jag och frugan bestämt att vi skulle åka till Lida naturreservat i Huddinge och ladda batterierna med långa promenader och massor av läsning. Vi var tidigt igång men fick besök av ett par vänner, som bara måste få träffa oss innan helgen, vilken gjorde att det hann snöa i ett par timmar innan vi kom iväg vid lunchdags, ca kl, 12.30. Och snöröjningen i Södertälje verkade lika tagna på sängen som vi bilister för det fanns inga spår efter någon plog.

Turen stod oss bi på motorvägen mot Stockholm, vi var inte många och alla som åkte där kröp i max 70km/h. Snösvängen i Botkyrka var vakna och hade både plogat och saltat, så väglaget var så bra som det kan när snön vräker ner och det är nollgradigt. Sista biten till Lida var nyplogad men varken saltad eller sandat. Det tog stopp i första backen och vi kom inte upp hur frugan än försökte. Däcken fick helt enkelt inget grepp. Frugan skickade ut mig för att gå före när hon backade tillbaka ner för att göra ett nytt försök.

Ingen av oss hade förstått hur halt det verkligen var förrän jag började tulta nedför backen med husbilen bakom mig. Jag hann inte många meter innan jag flög omkull. Men jag klarade mig utan skador och reste mig upp lagom för att se husbilen med frugan göra en otroligt snygg vändning mitt i backen. Det var i varje fall min första tanke innan jag förstått att hon fått sladd och var på väg med bakändan i diket. Trodde jag. Gud hade sin vakande hand över oss båda klantar och husbilen fortsatte rakt nedför backen. Jag såg den komma efter mig i full fart och hann precis tänka ”När ska jag hoppa i diket? Nu eller när den är på väg på mig” innan den åkte förbi mig med en djupt koncentrerad fruga som gjort precis som man ska – dvs frikoppla och styra med lugna rörelser.

Jag kanade efter så fort det gick på den glashala vägen med ögonen på husbilen och väntande att den när som helst skulle sladda av vägen. Men nej, jag och frugan hade verkligen änglavakt. Hon fick stopp på bilen utan problem, fick inget möte under hela händelseförloppet och inget av dom bilar som körde förbi mig fick sladd och körde över mig. Halvvägs framme vid husbilen får jag se hur den svänger och frugan kör mot mig för att tydligen försöka på nytt. Jag vet inte hur snabbt jag lyckades ringa henne och på skarpen ryta: ”Vad gör du? Det fattar du väl att det inte går att köra till Lida, det finns fler och värre backar innan vi är framme! Vänd, vi åker hem igen!”

Hem åkte vi inte utan till ett annat ställa där vi brukar stå för att njuta av lugn och ro i naturen. Väl framme kom chocken för oss båda. Frugan var tacksam över att hon inte fått sladd på bilen och kört över mig och jag över att inte ha blivit påkörd. Hela påskhelgen mumlade frugan: ”Hur kunde jag vara så dum att jag skickade ut dig att gå före när jag backade?!” Och jag suckade instämmande och av lättand över att vi klarade oss.

Andra bloggar om: halka, väder, väglag, snö, trafikkaos, änglavakt, tur, gud