Min plats bland orden

Januari-haiku

Snögranar vita
kölden har oss i sitt grepp.
Lätta på handen!

© Iréne Svensson Räisänen

Andra bloggar om: dikt, dikter, poesi, lyrik, januari, snö, köld, haiku, bild, bilder, foto, fotografier

Igår kom snön till Södertälje och idag har det fallit stora vackra vita flingor hela dagen. Nu är vi uppe i ca en decimeter, snösvängen jobbar för fullt och bilarna kör av vägen. Halkolyckorna är det enda negativa jag kan se med snön. Nästan.

När jag tittar ut genom fönstret känns det som jag lever i ett julkort och jag njuter för fullt. Samtidigt som jag försöker hålla tankarna borta från den hemlösa mamman som bor med sitt barn i en övergiven bil. Tankarna går också till killen som jag köper Situation av som känner på port efter port i jakt efter en som inte är låst och där han kan sova några timmar.

Jag gläds med barnen som åker kälke nerför backen bakom huset. Och önskar att jag skulle kunna hålla tankarna bort från det jag ändå inte kan göra mycket åt. Men lite kan vi göra, ge en slant eller lite av vår tid för att t ex Statsmissionen eller Frälsningsarmen.

Kanske får vi en vit jul i år.

Andra bloggar om: snö, vit jul, jul, Södertälje, hemlösa, Statsmissionen, Frälsningsarmen, skänka pengar, tid, bild, bilder, foto, fotografier

På långfredagen hade jag och frugan bestämt att vi skulle åka till Lida naturreservat i Huddinge och ladda batterierna med långa promenader och massor av läsning. Vi var tidigt igång men fick besök av ett par vänner, som bara måste få träffa oss innan helgen, vilken gjorde att det hann snöa i ett par timmar innan vi kom iväg vid lunchdags, ca kl, 12.30. Och snöröjningen i Södertälje verkade lika tagna på sängen som vi bilister för det fanns inga spår efter någon plog.

Turen stod oss bi på motorvägen mot Stockholm, vi var inte många och alla som åkte där kröp i max 70km/h. Snösvängen i Botkyrka var vakna och hade både plogat och saltat, så väglaget var så bra som det kan när snön vräker ner och det är nollgradigt. Sista biten till Lida var nyplogad men varken saltad eller sandat. Det tog stopp i första backen och vi kom inte upp hur frugan än försökte. Däcken fick helt enkelt inget grepp. Frugan skickade ut mig för att gå före när hon backade tillbaka ner för att göra ett nytt försök.

Ingen av oss hade förstått hur halt det verkligen var förrän jag började tulta nedför backen med husbilen bakom mig. Jag hann inte många meter innan jag flög omkull. Men jag klarade mig utan skador och reste mig upp lagom för att se husbilen med frugan göra en otroligt snygg vändning mitt i backen. Det var i varje fall min första tanke innan jag förstått att hon fått sladd och var på väg med bakändan i diket. Trodde jag. Gud hade sin vakande hand över oss båda klantar och husbilen fortsatte rakt nedför backen. Jag såg den komma efter mig i full fart och hann precis tänka ”När ska jag hoppa i diket? Nu eller när den är på väg på mig” innan den åkte förbi mig med en djupt koncentrerad fruga som gjort precis som man ska – dvs frikoppla och styra med lugna rörelser.

Jag kanade efter så fort det gick på den glashala vägen med ögonen på husbilen och väntande att den när som helst skulle sladda av vägen. Men nej, jag och frugan hade verkligen änglavakt. Hon fick stopp på bilen utan problem, fick inget möte under hela händelseförloppet och inget av dom bilar som körde förbi mig fick sladd och körde över mig. Halvvägs framme vid husbilen får jag se hur den svänger och frugan kör mot mig för att tydligen försöka på nytt. Jag vet inte hur snabbt jag lyckades ringa henne och på skarpen ryta: ”Vad gör du? Det fattar du väl att det inte går att köra till Lida, det finns fler och värre backar innan vi är framme! Vänd, vi åker hem igen!”

Hem åkte vi inte utan till ett annat ställa där vi brukar stå för att njuta av lugn och ro i naturen. Väl framme kom chocken för oss båda. Frugan var tacksam över att hon inte fått sladd på bilen och kört över mig och jag över att inte ha blivit påkörd. Hela påskhelgen mumlade frugan: ”Hur kunde jag vara så dum att jag skickade ut dig att gå före när jag backade?!” Och jag suckade instämmande och av lättand över att vi klarade oss.

Andra bloggar om: halka, väder, väglag, snö, trafikkaos, änglavakt, tur, gud

Foto: Tuulikki Räisänen

I måndags var jag och såg Eva Dahlgrens konsert på Cirkus i Stockholm. Det var jag långt ifrån ensam om att göra, Cirkus var nästan fullsatt. Tror inte att någon gick besviken därifrån. Eva bjöd på en blandning av gammalt och nytt. Och det var inte Ängeln i rummet som var kvällens höjdpunkt. Det var låtarna från det nyligen släppta albumet Snö och en avskalad stark Ung och stolt.

Eftersom jag gillar gitarr- och synthbaserad musik passar mig det nya soundet. Så också arrangemangen av dom gamla låtarna som Stay och Kom och håll om mig. Bandet som leds av Lars Halapi, han har också producerat Snö, får många av dom nya låtana att låta som på cd:n. Med en stor skillnad: Evas röst, som denna kväll är så varm och innerlig att den skulle kunna smälta snö. Har sällan hört henne sjunga så bra live.

Eva Dahlgren är en av dom få artister vars mellansnack tillför en konsert en extra dimension. Hon är humoristisk, ofta på sin egen bekostnad, men vill också gärna väcka tankar om så vitt skilda ämne som religion, DNA och kalasbyxor. Ibland blir snacket väl långt men hon har publiken i sin hand så skratten kommer när dom ska.

Sammanfattningsvis så älskar publiken Eva Dahlgren och hon ser ut att älska oss tillbaka. Det blir många extranummer och det verkar som att varken vi eller hon vill släppa taget och sluta. Konserten får fyra plus av mig och du som ännu inte sett den har chansen på den extra insatta konserten den 13 december. Du vill inte missa den!

När det gäller Eva Dahlgrens nya cd Snö, tror jag att antingen älskar man den eller så förstår man sig inte alls på den. Det är inget omedelbart eller lättlyssnat album. Dom filosofiska och ibland geniala texterna dominerar. Ibland nästan, men bara nästan, på beskostand av melodierna.

Det har tagit mig veckor av lyssning innan jag kunnat bestämma mig för om jag tycker om dom av gitarrer dominerade arrangemangen eller inte. Eftersom jag gillar just det instrumentet kan jag inte annat än tycka om det. Den sparsmakade produktionen känns helt rätt. Saknar inget från En blek blondin eller dom tidigare plattorna. Det är helt enkelt orättvis att jämföra Snö med något av det Eva Dahlgren gjort tidigare. Här får Evas röst komma till tals på ett nytt och, tycker jag, bättre sätt. Vilket är viktigt på ett album där texterna har företräde.

Nu kanske du tror att jag inte gillar musiken, melodierna. Fel. Ibland gungar det, som i Väntar mig brunt, så jag får lust att dansa. Men oftast känner jag hur min puls sjunker och sinnena tillåts ta över. En meditativ och lustfylld känsla.

Sammanfattningsvis är Snö ett näst intill fullkomligt sammansatt album. En milstolpe i Eva Dahlgrens karriär som jag belönar med fyra och ett halvt starka plus.

ps. Ser fram mot den 5 december då jag ska få höra låtarna live.

Kulturbloggen har också recenserat Snö.