En torsdagskväll i januari 1979 knackade ondskan på. Inte på dörren utan på köksfönstret ut mot loftgången.

Jag stod i hallen och strök min jeansskjorta men brydde mig inte. Vår lägenhet låg i början på gången, vilket betydde att alla på samma våning gick förbi på väg hem eller ut. Knackningar på fönstret var för sakens skull, hörde till vanligheterna.

Maggan satt vid köksbordet och pratade med en kompis i telefon. Inte heller hon reagerad förrän det knackade ytterligare en gång.

– Va fan! Varför måste dom roa sig på vår bekostnad? skrek Maggan samtidigt som hon la på luren, gick till ytterdörren och öppnade.

Utanför stod en mörkhårig kille i 30 årsåldern med en systemkasse i handen. Han och Maggan pratade på finska ett par minuter innan han gick.

Maggan stängde dörren och såg på mig utan att se mig.

– Vi är bjudna på inflyttningsfest i kväll här i gången. Hon tog högen med nystrukna kläder, öppnade garderoben bredvid ytterdörren och lade in den.

– Har du glömt att vi har tvättstugan? sa jag med en röst som avslöjade min ilska. Det var inte första gången hon var beredd att lämna över ansvaret till mig då hon hade chans att dricka sig berusad. Strykjärnet flög över jeanstyget.

– Snälla, kom med! Vi hinner ta hand om tvätten också. Hon såg bedjande på mig med sina mörkbruna ögon och stängde garderobsdörren. Du behöver bara stanna en liten stund om du inte gillar det.

Kanske var det för att Maggan för ovanlighetens skull ville ha mig med eller så var det av artighet jag sa ja. När nya grannar flyttar in och bjuder på fest är det ohövligt att tacka nej.

– Jag stannar bara till det är dags att hämta upp tvätten. Strykjärnet åkte ner med en smäll i ställningen på strykbrädan.

Bookmark and Share

– Hur bra jag än trivs här i Sumpan orkar inte jag inte ha det så här trångbott längre, sa Maggan samtidigt som hon lyfte bort vår ungkatt Svartis från hundkorgen under köksbordet i köket där Rossi, vår stävhåriga foxterrier, diade sina fem nyfödda valpar.

– Vi behöver minst en 3:a om vi ska få plats med oss och djuren, sa jag och tog mot katten och puttade in henne i vardagsrummet och stängde dörren.

Sagt och gjort, tre månader efter min myndighetsdag skrev vi på ett hyreskontrakt för en lägenhet i den nya förorten Alby söder om Stockholm. Visserligen hade den bara två rum, men stora sådana och dessutom ett ansenligt kök. De i givakt stående militäriska grå husen såg inte inbjudande ut. Trots närheten till naturen och Albysjön hade jag svårt att trivas.

Det tog en och en halv timme till städjobbet och ombyggnaden av Televerket i Farsta. Tre timmars arbetsresa och det otrivsamma bostadsområdet var inte det enda jag inte fann mig till rätta med. Maggan hade sina vänner och alkoholen. Jag ville skriva men måste kunna försörja mig och fick nöja mig med vad andra skrivit. Böckerna var mina vänner och flykt undan verkligheten. På tunnelbanan från och till jobbet slukade jag ryska klassikern som Dostojevskij, Gogol, Pusjkin och Tjechov. Inte för att det gav mig särskilt mycket, men jag la mig vinn om att läsa det jag ansåg att man skulle ha läst. Och visst lärde jag mig mycket både om Ryssland, självupptagna män och inte minst berättarteknik.

När vi inte städade byggen ställde Maggan och jag ut våra hundar på hundutställningar, åkte på solsemestrar och gick på RFSL första* frigörelsefest på Gärdet i Stockholm. En ännu okänd Eva Dahlgren uppträdde sittande på en pall med gitarren i knäet och sjöng så alla lyssnade.

Bookmark and Share

Maggan

Första morgonen i Maggans säng, i hennes hyresrum i villan utanför Råsundastadion i Solna, vaknade jag fullt påklädd. Bredvid mig i den smala enkelsängen snarkade Maggan i jeans och svart polotröja. Försiktigt utan att väcka henne, steg jag upp och gick till toaletten ute i hallen på husets övervåning. Så tyst jag kunde smög jag tillbaka in i rummet.

– Godmorgon, sa Maggan från soffan och log med sina mörkbruna ögon som inte bar ett spår av bakfylla. Sovit gott?

– Ja tack, ljög jag artigt. Ett par timmar i orolig slummer och i kamp mot tyngdlagen för att inte ramla i golvet var inte mycket till sömn.

– Kom tillbaka hit, sa Maggan och klappade med handen bredvid sig i sängen. Hon såg uppfordrande på mig där jag stod strax innanför dörren.

Funderande på vad hon förväntade sig gjorde jag som hon sa. Stel som en pinne la jag mig ner och tittade upp i taket.

Maggan böjde sig fram och kysste mig. Till min förvåning besvarade jag kyssen nyfiket.

Andra dagen med Maggan var en fredag. Resten av dagen och helgen gick vi bara upp för att gå på toaletten, dricka näskaffe och äta. Maggans specialare var spagetti eller ris med ketchup. Den enkla värmeplattan och vår brist på pengar inbjöd inte till några större kulinariska upplevelser.

Vad vi gjorde mer? Utforskade varandras kroppar och själar.

Maggans bakgrund var inte helt olik min. Hon hade växt upp med sina finlandssvenska föräldrar i Helsingfors fram till att hon skulle börja skolan. Då skilde sig föräldrarna, pappan gifte om sig och mamman hittade snart en ny man som hon blev med barn med. Den nya mannen vill inte ha en annan mans barn i sitt bo, så Maggan fick flytta till en fosterfamilj i Ingå lägst ner på Finlands södra kust. Hon trivdes hos sina nya föräldrar, men längtade efter sin mamma.

Styvpappan ändrade sig efter tre år och Maggan flyttade hem till sin mamma och sina två styvbröder. Mammans nya man favoriserade sina söner framför sin styvdotter och misshandlade henne både psykiskt och fysiskt.

Mina och Maggans liknande erfarenheter, förutom de sexuella övergrepp som jag aldrig pratade om, förde och höll oss samman. Förälskad? Nej, men jag hade roligt i hennes sällskap och det räckte just då. Fast mest av allt var hon en väg bort från mina fosterföräldrar.

– Du är bara 16 år och hon 18, sa min fosterpappa, då jag vid kvällsmaten två månader, och åtskilliga besök i villan i Råsunda, senare berättade om Maggan och att vi tänkte flytta ihop i en andrahandslägenhet.

Maggan hade via en arbetskamrat hittat en möblerad etta med kokvrå på S:t Paulsgatan vid hörnet av Mariatorget på Södermalm i Stockholm.

– När du blir myndig kan du göra som du vill, sa min fostermamma och ställde ner karotten med potatis med en smäll. Än så länge bestämmer vi.

– Det är olagligt. Om du flyttar anmäler vi henne och hon får fängelse. Han, som utan tvivel var herre i sitt eget hus, tittade mig stint i ögonen ett par sekunder innan han räckte sig efter fatet med stekt strömming och tog för sig.

– Jag ska prata med min riktiga pappa, sa jag och reste mig så snabbt från stolen att mjölkglaset välte. Han hjälper mig säkert.

Min biologiska pappa var inne i en av sina perioder och gick inte att få tag på. Jag vände mig istället till min förmyndare, som med stöd av BUP:s utlåtande att ”mina fosterföräldrar inte var bra för mig” gick med på att jag fick flytta.

Maggan blev inte anmäld och av någon anledning jag fortfarande inte förstår kvarstod mina fosterföräldrar som mina vårdnadshavare, och gjorde så till jag blev myndig vid 18 års ålder.

Lagom till valborgsmässoafton 1974, knappa månaden innan jag fyllde 17 år, tog jag bussen med mina kläder i två kassar till tåget i Märsta, lägenheten vid Mariatorget och Maggan.

Hon hade redan flyttat in när jag steg innanför dörren till det som skulle bli min lägenhet i knappt två år.

– Jag har sagt upp mig från Marabou, sa Maggan när hon kysste mig välkommen. Inte kan jag jobba sena kvällar och helger nu när jag har dig.

Hennes mun smakade Bacardi och Cola, som den ofta gjorde. Jag drog mig undan och började packa upp mina kläder.

– Men hur ska vi nu få pengar till hyran? undrade jag och la mina stumpor i en av de två byrålådor som var mina.

– Jag har fått jobb som hotellstäderska. Maggan tog en stor klunk ur sitt grogglas och satte sig i den slitna chokladbruna bäddsoffan som ingick i möblemanget och hyran. Du kan säker också få börja där.

Bookmark and Share
© 2010 Min plats bland orden Suffusion WordPress theme by Sayontan Sinha