En torsdagskväll i januari 1979 knackade ondskan på. Inte på dörren utan på köksfönstret ut mot loftgången.

Jag stod i hallen och strök min jeansskjorta men brydde mig inte. Vår lägenhet låg i början på gången, vilket betydde att alla på samma våning gick förbi på väg hem eller ut. Knackningar på fönstret var för sakens skull, hörde till vanligheterna.

Maggan satt vid köksbordet och pratade med en kompis i telefon. Inte heller hon reagerad förrän det knackade ytterligare en gång.

– Va fan! Varför måste dom roa sig på vår bekostnad? skrek Maggan samtidigt som hon la på luren, gick till ytterdörren och öppnade.

Utanför stod en mörkhårig kille i 30 årsåldern med en systemkasse i handen. Han och Maggan pratade på finska ett par minuter innan han gick.

Maggan stängde dörren och såg på mig utan att se mig.

– Vi är bjudna på inflyttningsfest i kväll här i gången. Hon tog högen med nystrukna kläder, öppnade garderoben bredvid ytterdörren och lade in den.

– Har du glömt att vi har tvättstugan? sa jag med en röst som avslöjade min ilska. Det var inte första gången hon var beredd att lämna över ansvaret till mig då hon hade chans att dricka sig berusad. Strykjärnet flög över jeanstyget.

– Snälla, kom med! Vi hinner ta hand om tvätten också. Hon såg bedjande på mig med sina mörkbruna ögon och stängde garderobsdörren. Du behöver bara stanna en liten stund om du inte gillar det.

Kanske var det för att Maggan för ovanlighetens skull ville ha mig med eller så var det av artighet jag sa ja. När nya grannar flyttar in och bjuder på fest är det ohövligt att tacka nej.

– Jag stannar bara till det är dags att hämta upp tvätten. Strykjärnet åkte ner med en smäll i ställningen på strykbrädan.