Eftersom jag vägrar låta terrorister bestämma vad jag vill skriva om så bloggar jag om något helt annat. Två viktiga nyheter kom igår helt i skymundan av det som hände i London. Dels att en apatiskt asylsökande 13-årige pojke får stanna i Sverige. Den nya praxisen kan förhoppningsvis betyda att dom andra ca 424 apatiska barnen och deras familjer får permanent uppehåll. Ett humanistiskt beslut, javisst. Men varför var det inte en självklarhet från början!

Den andra nyheten kom tidigt på morgonen igår. En amerikans kvinnlig journalist, Judith Miller på New York Times, som vägrat uppge dom källor som avslöjat en CIA-agent, slängdes i fängelse på obestämd tid. Hon får stanna där tills hon aningen bestämt sig för att vittna, och uppge källorna, eller till juryns uppdrag gått ut efter fyra månader.

Att inte tvingas uppge sina källor är en av dom mest fundamentala rättigheterna en journalist har. Utan den skulle inte många artiklar bli skrivna och grävande journalistik kan vi bara glömma. Jag borde inte längre bli förvånad över att man i USA gång på gång sätter sig över demokratiska rättigheter i kampen mot terrorismen. Ändå reagerar jag med stor förvåning och ilska över att en journalist åker i fängelse. Bara för att hon slår vakt om just den demokrati och det rättssamhälle terroristerna har som mål att undergräva.