Regi: Daniel Alfredsson
Manus: Jonas Frykberg. Baserat på Stieg Larssons bok
Skådespelare:
Noomi Rapace – Lisbeth Salander
Mikael Nyqvist – Mikael Blomkvist
Lena Endre, Peter Andersson, Hans Alfredsson mfl
I lördags var jag och såg filmen Flickan som lekte med elden. Efter den första filmen i Milleniumserien hade jag stora förväntningar. Något jag vet att jag inte ska ha när jag går på bio. Som action är den seg men som thriller OK.
Handlingen ligger nära boken och manusförfattaren har kämpat för att få med så mycket som möjligt dom 2 timmar och 9 minuter som filmen pågår. Det blir snuttifierat och gestaltningen blir lidande. Dialogen är betydligt sämre än i Män som hatar kvinnor. Skådespeleriet har brister i birollerna som det inte fanns i den första filmen.
Störst behållning har jag av Noomi Rapace som Lisbeth Salander. Hon bär upp hela filmen och gör det med ilska, aggressivitet och hämndlystnad. Ingen av dom andra skådespelarna i filmen kommer i närheten av hennes prestation. Men så handlar hon också istället för att prata.
Sammanfattningsvis så lyckas uppföljaren till succén Män som hatar kvinnor inte nå upp till samma nivå. Den är våldsam och allt för summarisk för att våldet ska få en bakgrund. Kanske beror det på att hela trilogin skulle ha blivit en teveserie och inte biofilm. Har du inte läst boken, gör det istället för att se filmen!
Jag ger 3 plus till Flicka som lekte med elden.
Andra bloggar om: flickan som lekte med elden, män som hatar kvinnor, stieg larsson, lisbeth salander, film, filmer, recension, recensioner, filmrecensioner, Noomi Rapace, våld, hämnd, Daniel Alfredsson, milleniumserien
och
Intressant
Regi: Niels Arden Oplev
Manus: Nicolaj Arcel, Rasmus Heisterberg. Baserat på Stieg Larssons bok
Skådespelare
Noomi Rapace – Lisbeth Salander
Mikael Nyqvist – Mikael Blomkvist
Igår såg jag Män som hatar kvinnor. Jo, jag har läst boken men tycker för ovanlighetens skull att filmen är bättre. Varför? Filmen har koncentrerat sig på deckarintrigen, Harriets försvinnande, och skalat bort mycket av Lisbeth Salanders och Mikael Blomkvists privatliv. Det fick svälla ut för mycket i Stieg Larssons bok och gjorde den onödigt lång.
Utöver skådespelarnas insatser, som från minsta biroll till huvudpersonerna är utmärkta, fascineras jag av den osvenska klippningen. Dom snabba kasten, dom korta scenerna som ger bakgrund och fördjupar personkaraktärerna, ger filmen ett starkt driv framåt – den stannar inte en sekund upp och mal på vilket tyvärr är vanligt i svenska filmer. Jag är också tacksam över att filmmakarna litar på tittaren och inte låter en enda scen blir övertydlig.
Sammanfattningsvis är Män som hatar kvinnor något så ovanligt som en spännande och sevärd svensk thriller. En som berör och rör om inombords – jag ser fortfarande våldtäktscenerna framför mig. Filmen passar utmärkt att gå och se just idag på kvinnodagen.
Jag ger 4 plus till Män som hatar kvinnor och tror att filmen är början på den utlandslansering Noomi Rapace är värd.
Andra bloggar om: män som hatar kvinnor, film, filmer, recension, recensioner, filmrecensioner, Noomi Rapace, kvinnodagen, kvinnovåld, våld mot kvinnor, våld
och
Intressant
Manus och regi: Olivier Dahan
Skådespelare: Marion Cotillard, Clotilde Courau, Sylvie Testud, Jean-Paul Rouve, Pascal Greggory, Marc Barbé, Caroline Sihol, Emmanuelle Seigner, Catherine Allégret, Gérard Depardieu, Jean-Pierre Martins
Visseligen såg jag La Vie en Rose redan under påsken men jag har inte hunnit blogga om den tidigare Den finns fortfarande på biografernas repertoar så jag tycker du ska gå och se den om du inte redan har gjort det.
Och varför ska du se La Vie en Rose? För att en film om Edith Piafs liv är värt att se. Självklart också för hennes sånger som är i original i filmen. Men kanske främst för att det är ett porträtt av en stark kvinna som bara vill två saker, sjunga och bli älskad.
Många tycker att eftersom Edith Piafs liv var tragiskt måste en film om henne vara sorglig och locka till gråt. Så hade det nog också blivit om Hollywood gjort filmen. Nu sitter jag ofta istället med ett stort leende på läpparna. Glad över den styrka som fanns i den svaga sjuka kroppen. Den glädje hon utstrålar och livsvisdom hon visar upp trots (tack vare?) den tuffa barndomen, bortgångna män och morfinberoendet.
Sammanfattningsvis så är La Vie en Rose en film om en stark kvinna i en svag kropp med en stark sångröst. Tyvärr är skådespelarna och handlingen bättre än manuset som inte känns färdigt. Det är som att manusförfattaren, Olivier Dahan, skrivit och skrivit och på slutet kommit på vad han glömt att skriva tidigare. Det drar ner mitt betyg från det i övrigt självklara fem stjärnor till fyra.
Andra bloggar om: film, filmrecension, Edith Piaf, bio, filmtips
och
Intressant.
Blogline
HBTQ-tjejer
Kommentarer