I och med starten av sjuans hösttermin på Thunmanskolan i Knivsta började en tid av förändring. Min klass i byskolan i Husby Långhundra delads på 2 och istället för 8 i klassen var vi nu 28 elever.

Min nya bänkkamrat Mia innebar den största förändringen av alla. I henne fick jag en bästa vän som hade snabbt till skratt och tårar. Hon tog för sig av de möjligheter livet bjöd på och forcerade alla mina skyddsmurar.

Vid 13 års ålder hade jag via biologiboken lärt mig att jag var sjukligt avvikande som nekrofiler och pedofiler. Sommarens tidningsartiklar om Stonewallkravallerna (1*) hade gett mig ett namn på det jag kände och var – homosexuell och pervers.

Hur handskas en tonåring med den vetskapen?

Mitt motdrag var att bli förälskad, på liv och död, som man blir i den åldern. Att vara kär i sin bästa vän är vanligt öde för en flata.

– Visst är Håkan i 7d snygg, sa Mia och såg drömmande på mig.

– Om man tycker om den typen så, visst, svarade jag samtidigt som jorden öppnade sig och drog mig ner.

Mia med sitt ljusa lockiga hår, havsblå ögon och smittsamma skratt var min motpol inte bara till utseendet utan också socialt. Hon umgicks med lätthet med alla och spred glädje omkring sig – hon hade social kompetens som vi säger idag. Jag var, och är, en ensamvarg. En som tycker det är jobbigt att vara med människor. Under alla mina skolår drog jag mig ofta undan och gick för mig själv. Inte för att jag var mobbad eller utan vänner, nej, för att jag hade nog med mitt inre kaos. Det kaos som tog strupgrepp på mig, stängde ner hjärnan medan hjärtat skenade i galopp och jag var säker på att jag skulle dö.

– Finns det ingen kille du gillar? frågade Mia där hon satt på en bänk på skolgården.

– Va? frågade jag med huvudet i hennes knä och betraktande de fylliga läppar jag längtade efter att få kyssa.

Mias närhet höll mina hormoner på en konstant hög nivå dagarna igenom. Frustrerad skrev jag, om kvällarna och nätterna när jag inte kunde sova, långa dialoger, teaterstycken, där personerna sa och gjorde det jag inte kunde tillåta mig. I svart på vitt dödade jag min fosterpappa och åkte sedan med Mia bak på motorcykeln in i solnedgången.

Sista dagen på vårterminen i åttan skrev jag ett brev till Mia där jag berättade hur mycket jag älskade henne. Livrädd för att hon inte längre ville ha med mig att göra gick jag till uppropet i nian. Hon gav mig ett brev där hon skrev hur mycket hon älskade mig som en vän men inte mer än så.

En idrottsdag mitt i terminen tog Mia med mig till personalens omklädningsrum i skolans källare. Hennes mamma städade klassrummen och Mia hade fått låna, eller olovandes tagit, hennes nyckel.

– Jag tänkte vi kunde duscha här, ensamma, sa Mia och undvek att se på mig.

– OK. Förvirrad och osäker på vad hon egentligen ville började jag med darrande händer klä av mig. Jag såg noga till att hålla blicken i golvet för att hindra den vandra dit jag helst ville.

– Kom, sa Mia och sträckte handen efter mig och ledde mig in i duschen. Varför stirrar du i golvet?

Rodnande lyfte jag långsamt upp huvudet, drog ett djupt andetag och tog in synen av hennes fullt utvecklade kropp. Mina knän vek sig och jag sjönk hjälplöst ner på golvet.

Mia satte på vattnet och började schamponera mitt hår. Jag skakade okontrollerat i hela kroppen, mina händer lydde inte då jag försökte göra detsamma på henne.

– Nej, sa hon och tog bort min hand. Jag vill inte att du rör mig.

Skamset drog jag mig undan och satt där skyddslös på golvet medan Mia sköljde mitt hår. Sedan tog hon tvålen och tvålade in mina armar, ben och bröst. När hon närmade sig mitt underliv öppnades dörren till omklädningsrummet.

– Mia? Är du här? ropade Mias mamma.

Mia kom snabbt upp på fötter och sprang ut från duschrummet.

Min kropp ville inte lyda, benen var utan stadga då jag reste mig och duschade bort tvålen och upphetsningen ur mitt svullna kön.

Kalabaliken i mitt inre ökade dag för dag. Mias blandning av flirtande med mig och jakt på en pojkvän minskade det inte. När hon bjöd hem mig en kväll till sig för att sova över i hennes säng kunde jag inte stå mot längre utan kysste henne. Hon besvarade kyssen och började smeka min kropp. Hade inte hennes bror, som sov i samma rum, just då undrat vad vi höll på med hade jag antagligen förlorat oskulden den kvällen. Istället hoppade jag upp ur sängen och la mig på det hårda golvet för att försöka lindra upphetsningen som hade mig i sitt grepp. Sova var uteslutet den natten.

Kort därefter hade min kropp fått nog och började säga ifrån. En höstkväll hemma på logen höll jag sladdlampan åt jägarna, min fosterpappas två kusiner från Uppsala. De flådde den nyss skjutna älgtjuren när allt som varit krockade med det som pågick och jag ramlade avsvimmad till golvet.

Älgjägarna och min fosterpappa trodde först att jag fått ström i mig. Det visade sig vara den första av många ångestattacker.

© Iréne Svensson Räisänen

Fotnot: 1* Stonewallkravallerna, då homosexuella och transvestiter för första gången gjorde motstånd när polisen trakasserade dem i New York 1969, räknas som starten på den homosexuella frigörelsekampen.

Författarens kommentar: Jag vet inget svårare än att skriva om kärlek och sex. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

Läs alla föregående kapitel!

Andra bloggar om: offer? NEJ Tack!, bloggroman, bloggromanen, roman, självbiografi, bok, böcker, bloggbok, bloggböcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, lesbisk kärlek, tonårskärlek, kärlek, ångest, skrivande, författande

---
Related Articles at Min plats bland orden:

No related posts

Barn ska inte dö före sina föräldrar. Jag vet det, mamma. Sommaren innan jag skulle börja högstadiet i Knivsta hände det som inte får hända. Rose-Marie, min åtta år gamla halvsyster, kom hem från skolavslutningen och klagade över huvudvärk.

– Gå in på ditt rum och lägg dig och vila, förslog du mamma.

När du gick till in henne en kvart senare visade det sig att febern var över 40 grader. Orolig ringde du till sjukvårdsupplysningen.

– Ge henne en barnalbyl och avvakta, fick du till svar.

Febern steg snabbt över 41 grader och Rose-Marie klagade över stelhet i nacken. Då bestämde du dig, mamma, för att ta henne till akuten. Din man var ute på affärsresa och gick inte att nå så du ringde efter en taxi. I bilen på väg till sjukhuset förlorade min syster medvetandet.

Jag kan inte föreställa mig hur rädd och maktlös du måste ha känt dig, mamma. Ensam vakade du över Rose-Marie som låg i respirator då hon inte längre kunde andas för egen hand. När din man efter tio timmar kom till sjukhuset var det försent.

Mormor ringde till min fosterpappas mamma, farmor, och berättade vad som hänt. Min älskade farmor, den enda vuxna människa jag kände mig nära, gav mig dödsbudet framför vedspisen i hennes kök där vi halstrade strömming.

Det var svårt att förstå att min lillasyster, som när jag hälsade på dem brukade väcka mig tidigt på morgnarna och vilja leka, inte längre skulle finnas där. Att hon inte som vanligt skulle kittla mig under fötterna till jag gick upp och lyssna när hon läste ur sin läsebok eller hjälpa henne med matten.

Rose-Maries farbror hämtade mig till begravningen i Barkarby kyrka. Vi i familjen fick ta ett sista farväl innan kistlocket spikades igen. När jag såg henne i kistan med rosa rosett i håret och rödpudrade kinder insåg jag att hon verkligen var död.

Nej, föräldrar ska inte behöva följa sitt barn till graven. Men du, mamma, tvingades göra det. En junidag, då sommaren var nyfödd och inbjudande grön, sa du, din man, två av dina fyra döttrar och en son farväl till sin dotter och syster.

Vi har aldrig pratat om det, mamma. Men nästan 20 år senare visade du mig vad du skrivit om Rose-Marie, hennes sjukdom och död. Det var ditt sätt att förmedla vad du kände när det hände och hur du lagt skulden på dig själv. Inte med ett ord i tal eller skift har du sagt något om det som hände senare den sommaren.

Fjorton dagar innan höstterminen skulle starta kom du och din man för att hämta mig hos mina fosterföräldrar. Jag skulle, som det var avtalat, tillbringa en helg i månaden hos dig i Stockholm. Medan jag hämtade min väska pratade du med min fostermamma.

– Jag vill att Iréne ska komma och bo hos oss, alltid.

Det var antagligen inte meningen att jag skulle höra, men du var högljudd, mamma. Det var också min fostermamma då hon svara:

– Nej! Du har ingen rätt att ändra det som vi kommit överrens om.

– Kom hit, Iréne! ropade du när du fick se mig komma ut genom ytterdörren.

– Du stannar här! sa min fostermamma och tog ett stadigt tag om min arm.

Du, mamma, tog tag i den andra och försökte dra mig till bilen. Där stod jag gråtande mellan er båda då min fosterpappa kom springande från garaget.

– Är ni inte riktigt kloka?! Släpp henne! röt han.

Greppen om mina armar lättade, jag slet mig loss och sprang snabbt bakom huset och gömde mig i hallonbuskarna.

Mamma, hur tänkte du? Jo, jag vet idag att du i din sorg inte tänkte rationellt. Ville du ha mig som ersättningen för Rose-Marie? Så tänkte mitt 12-åriga jag som hukade i buskarna.

Dina skuldkänslor för att du misshandlade mig, valde bort mig för Rose-Marie som låg i din mage, har alltid stått i vägen då vi försökt föra ett samtal – bygga upp en relation.

Du har ingen aning, mamma, hur många gånger jag önskat att du kunnat förlåta dig själv och vågat prata med mig. Nu har det snart gått 25 år sedan vi senast talade med varandra.

© Iréne Svensson Räisänen

Författarens kommentar: Jag kände mig distanserad när jag skrev det här och det märks i texten. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

Läs alla föregående kapitel!

Andra bloggar om: offer? NEJ Tack!, bloggroman, bloggromanen, roman, självbiografi, bok, böcker, bloggbok, bloggböcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, att förlora ett barn, död , begravning, skrivande, författande

---
Related Articles at Min plats bland orden:

No related posts

Första blödningen kom inte som en överraskning. Min fostermamma köpte redan innan jag fyllde 11 år bindor till mig och förmanade:
– Bli inte rädd när du börjar blöda. Jag visste ingenting och trodde jag skulle dö när jag vaknade upp en morgon och det var blod i sängen.

Jag hade inte fyllt tolv år när jag fick min första mens. Att jag skulle få det en gång i månaden för resten av livet visste jag, men inte varför. Vad var det för mening med att blöda igenom alla kläder och ha en krampaktig smärta som höll mig sängliggande i minst två dagar? Barn skulle jag ju ändå inte ha.

Trots min dåliga start anpassade jag mig snart till skolan. Mobbad var jag inte men hade heller ingen bästa vän. När jag ville ha sällskap fanns alltid kompisar. Men vi umgicks alltid på mina villkor.

I skolan är det en fördel, att som jag, tycka om att lära sig nya saker. Viktigaste kunskapen av alla är hur man söker just kunskap. Och då menar jag inte bara med hjälp av en sökmotor på nätet utan överallt i livet.

Året 1968 var ett omtumlande år för mig. Inte på grund av studentuppror och andra kravaller runt om i världen. Nej, inuti mig rasade hormonerna. Dessa oberäkneliga substanser som förvandlade mig från, ja inte en pojkflicka trots att jag spelade basket med pojkarna och inte tvekade att ta till knytnävarna, utan från barn till tonåring.

Det var inget jag var medveten om eller brydde mig om den vintern. Jag hade upptäckt en ny sport där jag kunde hävda mig. Bandy. När de andra tjejerna tog på sig konståkningsskridskorna snörade jag på mig hockeyrören och greppade klubban. Längtan efter att umgås med tjejerna krockade med mitt ständiga behov av att visa att jag kunde. Pojkarna var aldrig ett mål.

En isande blå januaridag på fotbollsplan krockade jag med Tina. Hon tränade på att inte snubbla på taggarna och jag jagade den orange bollen.

– Gjorde du dig illa? sa jag samtidigt som jag försökte samla ihop mina armar och ben och ta mig upp så värdigt det nu gick.

– Tror inte det. Du då? sa Tina när hon tog min utsträckta hand och reste sig upp. Hon såg undrande på mig. Leendet nådde hennes grönblåa ögon när hon vinglade till och jag tog tag i hennes arm.

Nästa dag knöt jag på mig konståkningsskridskorna tillsammans med de andra tjejerna. På isen kom Tina fram till mig på vingliga ben. Det axellånga cendréfärgade håret fladdrande för vinden.

– Ska du inte spela bandy? Hon såg nyfiket på mig.

– Jag tänkte jag skulle lära dig att åka skridskor, sa jag och rodnade nervöst för första gången inför en tjej.

Resten av den säsongen svävade jag och Tina fram på isen, som jag på teven sett riktiga konståkningspar göra. I brist på musik sjöng vi de senaste svensktoppshittarna för hög hals.

Tina gick en klass över mig. I Husby-Långhundra skolan gick två klasser i samma klassrum och delade på en lärare. I min klass var vi tre tjejer och fem killar. Vartannat år läste jag ihop med Tina och detta år var det sista innan hon skulle börja högstadiet i Knivsta. Vi bodde tre mil ifrån varandra och mina fosterföräldrar hade ännu inte skaffat telefon, så vi kunde inte varken träffas eller tala med varandra på fritiden.

Ändå var Tina hela min värld. Varje minut av det vakna dygnet var hon i mina tankar, om natten i mina drömmar. Inte för ett ögonblick tyckte jag det var något konstigt eller fel med det.

Sommaren mellan femman och sexan åkte jag på läger för första gången i mitt liv. Mina fosterföräldrar hade motvilligt tillåtit mig att gå med i Vi unga, en förening som hjälpte barn och ungdomar att få en meningsfull fritid. Villkoret var att de skulle slippa köra mig till träffarna. Min fosterkusin Eva, som gick i min klass, övertalade sina föräldrar så jag fick åka med dem. Tack vare det fick jag en lägervecka med Tina på Adelsö i Mälaren.

Jag, Tina och hennes lillasyster Karin delade tält. Varken Tina eller jag hade med ord vidrört det som byggts upp mellan oss. Det outsagda fanns i blickarna, leendena och sättet vi rörde vid varandra. Konstigt nog minns inte jag vem som tog den andras hand, när vi smet genom skogen tillbaka till tältet från stranden där de andra badade. Men jag glömmer aldrig när vi satt på min sovsäck och Tina kysste mig på munnen. Och jag minns, som att det var igår, hur mötet mellan våra tungor fuktade grenen i min baddräkt. Hur lusten slog ut varje vettig tanke och tog över. Hur är det möjligt vid så unga år?

Just när våra händer ovant sökte sig fram över solvarm hud trängde sig Karins röst in genom tätduken och in i mitt medvetande.

– Tina, är du här?

Tina drog snabbt bort sina läppar från mina och tog handen ur min baddräkt.

– Vänta där! Jag kommer ut! sa Tina medan hon fumlande knäppte sin bikini-behå. Utan en blick på mig drog hon upp kedjan i tältet och gick ut ur mitt liv.

Resten av lägret undvek Tina mig och såg till att vi inte var ensamma tillsammans igen. Själv var jag chockad av de känslor kyssarna, hennes beröring och att få röra vid henne väckt. Det tillsammans med hennes sätt att avvisa mig fick mig att flytta till min kusins tält.

Det kom att dröja drygt ett år till jag träffade Tina igen. Första dagen i sjuan i Thunmanskolan i Knivsta mött jag henne i korridoren. Hon svarade inte när jag sa hej.

1968 var ett viktigt år i mitt liv. Majrevolutionen och kårhusockupationen gick mig förbi, lämnade inga spår. Spår satte den första menstruationen, inte bara för att blödningen och värken var så kraftig, utan för att den fick min fosterpappas nattliga besök att upphöra. Jag var inte längre ett barn i fysisk bemärkelse. Och den första kärleken hade gjort en osynlig spricka i mitt hjärta.

© Iréne Svensson Räisänen

Författarens kommentar: Att skriva om kärlek är inte lätt men rätt trevligt. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

Läs alla föregående kapitel!

Andra bloggar om: offer? NEJ Tack!, bloggroman, bloggromanen, roman, självbiografi, bok, böcker, bloggbok, bloggböcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, homosexuallitet, gay, lesbisk, , kärlek, lesbisk kärlek, skrivande, författande

---
Related Articles at Min plats bland orden:

No related posts

Bokhyllorna i mitt rum bar på en hemlighet. Nej, inte en utan oändligt många. Varje inbunden bok med hårda pärmar i kungligt blått, respektingivande brunt och inbjudande rött innehöll tecken varje barn skulle velat tyda, så även jag

Mamma, visste du, att jag knäckte läskoden innan jag började skolan? Trots att mina fosterföräldrar tackade nej till erbjudandet att låta mig gå i förskolan. Hur skulle du kunna vet det? Du, som efter att ha varit försvunnen i tre år stod där på gårdsplanen hos min nya familj. Bredvid den ljusblåa bilen, där din nya man satt och mina halvsystrar sov i baksätet, satte du dig. Och räckte armarna mot mig.

Din doft var främmande när du omfamnade mig. Ett barn glömmer aldrig. Jag tror du och jag aldrig har lyckats ta oss över det tidsglappet.

Tre år är en oändlighet för ett barn. Jag hade hunnit lära mig cykla den långa kurviga grusvägen till skolbussen. Att knyta skorna och att 1+1= 2. Och att försvinna in i böckernas värld när min fosterpappa besökte mig om natten.

Mot min vilja steg jag in i bilen och följde med dig, mamma, till ditt liv i Stockholm. Du försökte lära känna mig de där veckosluten varje månad. Jag tror jag lärde mig mer om Skansen och Gröna Lund än du om mig.

Mamma, du kom inte när du lovade. Fram till det jag fyllde 28 år ringde du strax innan min födelsedag för att höra vad jag önskade mig. Sällan kom det något paket och jag lärde mig att inte lita på dig. Inte på någon. Till kärleken kom in i mitt liv och jag lärde mig tillit.

– Du hör av dig en gång om året, mamma. Jag tror jag mår bättre om du inte ringer alls…

– Som du vill.

Nu har jag inte hört ifrån dig på 24 år, mamma.

Farmor, min fosterpappas mamma, lärde jag mig nästan att lita på. Hon var den som räckte mig nyckeln till orden. Bokstäver som i sin tur röjde hemligheten i varje bok i. Det fanns inga sagoböcker i bokhyllorna i mina nya föräldrars hem. Ingen Röda rummet eller andra böcker av August Strindberg, men där fanns Ivar Lo Johanssons och Moa Martinssons böcker. Framför allt fanns det en bok, författarens namn har jag glömt, om Afrikas folk, stammar och ätter med bilder på nakna kvinnor med evighetslånga bröst, män med penisfodral och barn som jag.

Du har ingen aning om, mamma, att det var dit jag tog mig om kvällarna när rädslan för att dörrhandtaget skulle sänka sig hotade att ta överhand. Till barnen i Kongo och slumkvarteren på söder i Stockholm, där mammorna skrek på sina barn från fönstren.

– Kom upp och ät!

Glädjen över böckerna delade jag trots allt med min fosterpappa och inte dig, mamma. Han läste när han hade tid och ork. Under middagsvilan på kökssoffan. Genom honom fick jag ta del av Per Anders Fogelströms skildringar av Stockholm och av Aleksandr Solzjenitsyn tid i fånglägren i Sibirien.

Det var lättare att knäcka läskoden än att lära mig förstå människor.

Mamma, jag har aldrig fått, kanske inte tagit chansen, att lära känna dig. Du inte heller mig. Du vet inte att än idag när jag skriver gömmer sig bokstäverna, de hoppar huller om buller och orden låter sig inte skrivas som jag vill.

Mina rättstavningsböcker i skolan var fyllda av röda bockar. Då på 60-talet, visste ingen vad dyslexi vad det var. Ordblindhet var lika med dum i huvudet. Som tur var, och är, flyger inte bokstäverna omkring när jag läser. Men när jag fattar pennan eller sätter fingrarna på datorns tangenter börjar orden leka kurragömma.

Trots alla böckerna mitt nya hem hade, även i mitt rum, och skolans bibliotek har jag aldrig hittat rätt bok. Boken som lär mig förstå hur du, mamma, kunde överge mig och min syster för en ny familj. Varför jag inte duger att vara din dotter.

© Iréne Svensson Räisänen

Författarens kommentar: Ett inte lika tungt kapitel som förra, men inte lättare att få ur mig. Tvärtom. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

ps. Kom ihåg att det är delvis självbiografisk och endast min version.

Kapitel 1, Kapitel 2, Kapitel 3, Kapitel 4

Andra bloggar om: offer? NEJ Tack!, bloggroman, bloggromanen, roman, självbiografi, bok, böcker, bloggbok, bloggböcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, homosexuallitet, gay, lesbisk, skrivande, författande

---
Related Articles at Min plats bland orden:

No related posts

Min fosterpappa tände inte lampan, sa inte ett ord förrän han gick. I skydd av mörkret letade sig hans hand in under mitt täcke, innanför mitt nattlinne och smekte mig där ingen pappas hand ska röra.

Stel av skräck hörde jag hans andning öka i takt med att min avtog. När han la sig ovanpå mig tyckte jag på avstängningsknappen.

Min terapeut sa att jag skulle kunna väcka minnet av vad som hände till liv efter att jag stängde av mig. Frågan var om det skulle få mig att få läka, att i detalj veta vad min fosterpappa gjorde med mig.

Att han slutade när jag fick mens är svar nog. Och räcker inte det säger mina mardrömmar resten.

Mitt rum med en kakelugn prydd med rosa rosor och blå violer, sekretären i ek med utdragsskiva och den vitmålade bäddsoffan borde ha varit en trygg plats. En fredad zon. Utdragssoffan skakade av ångest de nätter min fostermamma städade flygplan på Arlanda.

Väntan, rädslan, för att dörren skulle öppna var nästan värre än själva övergreppet. Det var en lättnad när det var över och jag visste att jag skulle få vara ifred i flera nätter. Då kunde jag somna utan att hålla ett öga på dörrhandtaget.

Varför berättade jag inte för min fostermamma? Varför bad jag inte min riktiga pappa att ta mig därifrån för att… Varför sa jag alltid att jag hade det bra till tanten från socialen?

– Säg inget om det här till nån. Gör du det så dödar jag din syster och pappa! sa min fosterpappa när han var färdig, innan han lämnade min kropp och stängde dörren från utsidan.

Varje gång.

Stanken av alkohol dröjde sig kvar i mörkret in i sömnen.

Även om jag inte sa ett ord så berättade min kropp. Hade min fostermamma lyssnat när hon bytte de blöta sängkläderna var och varannan morgon skulle hon ha förstått att något var fel. Kanske ville hon inte veta? Än idag tror jag att hon visste men valde att inget göra.

I skolan var jag rastlös, kunde inte sitta still utan flög runt i klassrummet. Min kloka småskolefröken sa:

– Ut och spring av dig!

Och jag sprang runt det avlånga skolhuset. Varv efter varv till jag var tillräckligt trött för att inte orka annat än sitta i min bänk. Fanns det ork kvar pucklade jag på mina klasskamrater.

I tredje klass kunde jag klara en hel skoltimme utan att behöva rasa ut mitt inre kaos. Då tog sjukdomarna över. Det var som att kroppen försökte skydda mig.

Inget skydd fanns mot händerna i mörkret. De var lika punktliga som urinvägsinfektionerna. Till jag knappt fyllda tolv fick min första blödning.

© Iréne Svensson Räisänen

Författarens kommentar: Min osäkerhet ökar för varje kapitlet. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

ps. Kom ihåg att det är delvis självbiografisk och endast min version.

Kapitel 1, Kapitel 2, Kapitel 3, Kapitel 5

Andra bloggar om: offer? NEJ Tack!, bloggroman, bloggromanen, roman, självbiografi, bok, böcker, bloggbok, bloggböcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, homosexuallitet, gay, lesbisk, skrivande, författande

---
Related Articles at Min plats bland orden:

No related posts

I ärlighetens namn minns jag inte första dygnet hos mina fosterföräldrar. I minnet finns när jag ville ta avsked av min mamma och hon låste in sig i sovrummet. Att min pappa och en främmande lång man med stor mage, antagligen från de sociala myndigheterna, med våld drog och bar mig ut till pappas svarta bil. Av resan minns jag bara pappas löfte. Mamma behövde vila upp sig men han skulle snart komma och hämta hem mig.

Jag begravde mina huvudlösa dockor en efter en i sandlådan. Även barn har behov av kontroll.

Min terapeut lärde mig att glömska är en effektiv överlevnadsstrategi. Kanske var det den dagen jag togs från min riktiga familj jag lärde mig att trycka på avstängningsknappen.

Mina nya föräldrars lantgård var inte stor när man räknar mjölkkorna i ladugården, grisen i stian, fåren i hagen eller hönorna i hönsgården . Åkrarna var inte på fler hektar än att min fosterpappa klarade av att ensam så och skörda. Träden i skogen var många nog att ständigt ge honom dåligt samvete. Och om du så bara har en ko, ska hon mjölkas morgon och kväll, varje dag, året runt.

Det är skillnad på att ta hand om djur och en femårig flicka. Jag var inte stor och stark nog att göra nytta. Varför tog de inte en äldre pojke istället för mig? En som de många sommarbarn som kom och gick år efter år. En flicka som jag stal ork och tid. Var jag bara ett ekonomiskt tillskott?

Hur jag anpassade mig vet jag inte; bara att jag gjorde det. Pappa kom på besök, ibland tog han med mig till min syster och hennes nya familj. Hon var tre år och knöt snabbt an till det nya. I vuxen ålder säger hon sig inte ha ett enda minne av åren hos sin ursprungliga familj. Min mamma var spårlöst försvunnen, som om hon aldrig funnits.

Möjligen är det bättre att inte minnas. Vad vet jag. Jo, jag vet att jag lärde mig att inte visa när jag var ledsen. Inte för att min nya mamma eller pappa inte skulle ha tröstat mig när det behövdes, det gjorde de. Tror jag. Instinktivt kände jag att det inte var okey att gråta. Jag ville ju inte göra dem illa med att visa min längtan efter min riktiga familj.

– Du ska i fortsättningen kalla oss mamma och pappa, sa min fostermamma vid lunchen ett halvår efter att de kommit in i mitt liv.

Aldrig, tänkte jag. Men när jag såg min fosterpappa se på mig med den där blicken, som sa att olydnad inte var ett alternativ, svarade jag:

– Ja, mamma.

Opedagogiskt, javisst. Men vad visste en bondfamilj om sådant i början på 60-talet. Antagligen inget. Hade de haft en aning eller vetat sitt eget bästa skulle de förmodligen, liksom många andra av Upplands bönder, tagit sig ett fosterbarn för de extra händerna, arbetskraften.

Det var inte det att min ängsliga fostermamma eller uttröttade fosterpappa inte försökte. Att det inte älskade mig. De kunde bara inte bättre.

Min nya mamma var, är förmodligen fortfarande, en nervös kvinna. Hennes vilja att vara till lags omåttlig. Hon fick aldrig det bröllop hon troligen alltid önskade. Kanske hade det kunnat göra henne tryggare i rollen som bondfru och mamma.

Min nya pappa var ingen man av ceremonier, som giftermål eller konfirmation. Till kyrkan gick han bara i på begravningar och knappt det. Han visade inte en enda gång kärlek eller ömhet för den kvinna han levde tillsammans med under de elva år vi bodde under samma tak. Hans omsorg om andra var lika med noll. Trots det kunde jag få hans isblåa blick att korta ögonblick fyllas av värme.

Det var överhuvudtaget tyst i mitt fosterhem. Mina nya föräldrar sa inte mycket till varandra, inte till mig heller. De hade varken ork eller tid. Idag är många rädda för att ha tråkigt. Själv är jag tacksam för mina många långa ensamma stunder där på gården. Inga lekkamrater på flera kilometers avstånd. Det gav mig chansen att öva upp min fantasi och det är jag tacksam för idag.

De sociala myndigheterna tog varje år sitt ansvar för de barn de tagit hand om. Jag minns inte om det var en eller två gånger per år de kom på besök för att kontrollera om jag hade det bra. Vad jag minns är rädslan för att de skulle ta mig därifrån och flytta mig igen om jag inte sa att allt var bra.

Och i det stora hela var det väl bra. Jag fick omvårdnad, ja, till och med kärlek. Allt ändrades när jag var åtta år och min fosterpappa för första gången kom in till mig på natten.

Minnet av vad som exakt hände är inte kristallklart. Tack och lov. Men jag vaknar fortfarande ibland av att hans kropp trycker ner mig i madrassen, av handen över munnen och hur hoten ringer i mina öron. Doften är den som dröjer sig längst kvar.

© Iréne Svensson Räisänen

Författarens kommentar:Det här var ett svårt kapitel att skriva. Jag är allt annat än nöjd med rytmen, språket. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

ps. Kom ihåg att det är delvis självbiografisk och endast min version.

Kapitel 1, Kapitel 2, Kapitel 4, Kapitel 5

Andra bloggar om: bloggroman, bloggromanen, roman, självbiografi, bok, böcker, bloggbok, bloggböcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, homosexuallitet, gay, lesbisk, skrivande, författande

---
Related Articles at Min plats bland orden:

No related posts

En taskig barndom är just det. Ingen ursäkt, sällan en förklaring. På andra sidan 50 har jag lärt mig konsekvenserna. Uppfostrat mig, lärt mig älska mig själv så jag också kan älska andra. Visst låter det tjusigt. Sant? Knappast.

Hon som är jag föddes av en 17-åring för ung för att bli mamma. Abort hade säkert varit en möjlighet om det var tillåtet. Eller hur, mamma?

Du pappa, som ofrivilligt blivit förälder vid 19 års ålder och tvingades gifta dig med en servitris du mött på en restaurang i Rotterdam, skulle säkert hålla med om du inte var död.

Då i slutet av 50-talet var abort inget alternativ. Tidens moral gav dig inget val, pappa. En man som gjorde en kvinna med barn var tvungen att gifta sig med henne, oavsett om kärlek eller vilja fanns. Du tog ditt ansvar. Men inte gjorde du det rätta. Inte mot dig, inte mot kvinnan du skulle dela resten av ditt liv med, inte mot mig.

Ett år och åtta månader efter min ankomst föddes min syster. Det var början till slutet på min familj. Du var in till döden trött, mamma. Sov hela dagarna och orken räckte bara till tårar. Inte för att stiga upp ur sängen, klä på mig och min syster, ge oss mat, kärlek. Den räckte också till att slå, slå och åter slå.

Slog du i frustration över att din ungdom försvunnit? För att din man gått in i alkoholens dimma? För att du inte kunde se framtiden som den var? Ville du mer än att vara en 19-årig tvåbarnsmamma, med en man ute på vägarna hela veckorna? Förklaringen fick inget namn förrän långt senare. Förlossningspsykos.

Mellan mammas psykos och pappas alkoholism stod du och jag, syster min. I sanningens namn mitt i orkanens öga. Skenbart lugn. Jag älskade starkt och hett både dig, mamma, och dig, pappa. Visste inget annat.

Skilsmässa. Vem tog först ordet i sin mun? Var det du, mamma, som allt oftare flydde landet, och oss, för Stockholm i jakt på ditt förlorade liv?

Eller var det du, pappa, som insåg det orimliga i att varje lördag försöka ta igen hela veckans familjeliv?

Kanske.

Mer troligt är att du, mamma, upptäckte kärleken och ville leva tillsammans med pappan till det nya barn du bar på.

Att du, pappa, gett upp kampen mot ditt livs kärlek, alkoholen, och ville ge dig hän åt henne.

Svart på vitt är sanningen inte alltid vacker. Mamma ville inte ha dig och mig, syster min. Pappa ville men kunde inte. Jag och du, lillasyster, ville vara tillsammans men fick inte. Varför? För att myndigheterna så bestämt? Mer troligt är att våra nya familjer bara ville ha ett barn, inte två. Ibland är sanningen enkel om än inte vacker.

Dagen min biologiska familj löstes upp, och jag förvandlads från storasyster till ensambarn, var en dag fylld av svek, lögner. Minns du löftet du gav, pappa?

– När jag får jobb och lägenhet kommer jag och hämtar hem dej, sa du när du lämnande mig där på grusplan utanför mina fosterföräldrars hus på en bondgård utanför Uppsala.

Och jag trodde dig verkligen. Vad kunde jag annat göra? Fråntagen allt jag känt som mitt, med en resväska i handen, trodde jag dig lika mycket som du antagligen själv också gjorde.

Det löftet var min livlina, allt jag hade att hålla fast vid när längtan och ensamheten blev för mycket för det 5-åriga barn jag då var. Med ett barns envishet väntade jag dag efter dag på att se den svarta bilen komma bakom grusvägens krök för att ta mig hem till dig, pappa, och till dig, min syster.

Dagen då jag förstod att du aldrig skulle komma, pappa, lärde jag mig allt om sanning, lögn och svek. Att jag bara hade mig själv och ingen annan. Fast det är knappast heller sant snarare en efterhandskonstruktion. Vad vet en 5-åring om ensam?

Många anser att skilsmässa är lika med en taskig barndom. Att man kan använda den för att slippa ta ansvar för sina handlingar. En mamma som misshandlar sina barn begår alltid ett brott men kan ursäktas av sjukdom. Alkoholism är aldrig en ursäkt för svek, lögner, en brusten livlina.

Älska har jag lärt mig trots dig, mamma, trots dig, pappa. Ni, mina kära föräldrar, har gett mig en sak, livet. Bara det. Om ni visste hur många gånger jag önskar ni skulle ha gjort abort.

En taskig barndom är vad det är, varken mer eller mindre.

© Iréne Svensson Räisänen

Kapitel 1, Kapitel 3, Kapitel 4, Kapitel 5

Författarens kommentar: Kom ihåg att det är delvis självbiografisk och endast min version. Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

Andra bloggar om: ”Offer? Nej tack!”, bloggroman, bloggromanen, roman, självbiografi, bok, böcker, bloggbok, bloggböcker, litteratur, fosterbarn, fosterföräldrar, misshandel, barnmisshandel, skilsmässa, abort, barndom, uppväxt, lögn, sanning, skrivande, författande

---
Related Articles at Min plats bland orden:

No related posts

Jag skulle verkligen behöva en. Varför finns det ingen manual för hur du pratar med henne du en gång kallat mamma? Min mamma, som inte är min biologiska mor, ringde nyligen och vi pratade för första gången på 27 år. Försökte i varje fall. Fast det stämmer inte. Vi samtalade per telefon två dagar innan Anna Lindh mördades.

Det var strax efter att polisen ringt på och berättade att min biologiska pappa hittats död i sin säng. Då ringde jag, fylld av lättnad över att det inte hänt henne jag älskar något, för att någon borde få veta och ta hand om döden som utan inbjudan klivit in i mitt liv.

Samtalet var sakligt och kort. Inte för ett ögonblick tänkte jag då på att jag inte hört hennes röst på 21 år. Jag var som sagt lättad men samtidigt irriterad. Varför kom två uniformsklädda poliser hem till mig och tvingade på mig mitt förflutna, ett glömt ursprung. Minnen av människor som då varit hela min värld men som idag, i det liv jag lever nu, inte har plats eller är välkomna.

Min bandom, uppväxt, biologiska familj, fosterfamilj och alla andra som hör dit är inte min. Alla minnen, känslorna är overkliga och svåra att tvinga fram ur skuggorna. Deras konturer är suddiga, otydliga. Människorna ansiktslösa och rösterna namnlösa.

Hur kan jag ha glömt? Och inte minst – varför? För att jag velat. Jo, det är sant och ändå inte. Kanske är det tiden. Att inte ha haft någon av alla dessa skuggfigurer i det liv jag levde sedan, nu. Ingen att minnas tillsammans med, inte någon som kunnat påminna och hjälpa till att hålla konturerna fasta.

Så hände det igen att min mamma ringde. Hon måste vara det för hon sa:

– Det är mamma.

Hennes röst lät avlägset bekant, långt ifrån tillräckligt för att jag skulle kunna tilltala henne detsamma. Detta trots att hon var det rent fysiskt i tio år och känslomässigt i ytterligare fem år. Hon liksom mina tre andra föräldrar har för länge sedan förlorat rätten att kalla sig min förälder.

Bitter? Nja, tiden, frånvaron och det pågående livet bäddar in mina minnen, känslor i dimsäkert bomull.

Jag lyssnar när hon, som tar sig rätten att kalla sig min mamma, och jag trevande samtalar om våren och fotboll. Vi är lika artiga som grannen och jag när vi möts i porten. Hon gör ett försök att prata om min fosterpappa. Varför det blev som det blev.

– Han sa ju som han sa för vi visste inte bättre på den tiden. Idag är det upplyst och det pratas om…

– Det var inte det, avbröt jag.

– Men jag har alltid trott att…

– Jag kan berätta om du vill.

– Är det något hemskt vill jag inte veta! Det är mellan dej och honom.

Och av samma jävla hänsyn som jag visat henne sedan jag var åtta år väjer jag undan och samtalet slutar efter några artiga fraser.

Hur berättar du för den du en gång kallat mamma att hennes man som är död nu, för 44 år sedan smög in till mig på natten och tog livet av det barn jag var? Att han ödelade mitt liv, tills jag inte längre tillät och vägrade vara offer. Och tvingades döda honom inom mig för att överleva. På vilket sätt talar du om det för en 77-årig kvinna som du själv en gång älskat och kallat mamma. Ge mig en manual om du har.

© Iréne Svensson Räisänen

Kapitel 2, Kapitel 3, Kapitel 4, Kapitel 5

Författarens kommentar: Lägger här upp det som kan vara ett första kapitel i en delvis självbiografisk roman. Ska jag fortsätta med detta projekt eller lägga ner det? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

Andra bloggar om: bloggroman, bloggromanen, roman, självbiografi, bok, böcker, bloggbok, bloggböcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, homosexuallitet, gay, lesbisk, skrivande, författande

---
Related Articles at Min plats bland orden:

No related posts