När kroppen säger ifrån
I och med starten av sjuans hösttermin på Thunmanskolan i Knivsta började en tid av förändring. Min klass i byskolan i Husby Långhundra delads på 2 och istället för 8 i klassen var vi nu 28 elever.
Min nya bänkkamrat Mia innebar den största förändringen av alla. I henne fick jag en bästa vän som hade snabbt till skratt och tårar. Hon tog för sig av de möjligheter livet bjöd på och forcerade alla mina skyddsmurar.
Vid 13 års ålder hade jag via biologiboken lärt mig att jag var sjukligt avvikande som nekrofiler och pedofiler. Sommarens tidningsartiklar om Stonewallkravallerna (1*) hade gett mig ett namn på det jag kände och var – homosexuell och pervers.
Hur handskas en tonåring med den vetskapen?
Mitt motdrag var att bli förälskad, på liv och död, som man blir i den åldern. Att vara kär i sin bästa vän är vanligt öde för en flata.
– Visst är Håkan i 7d snygg, sa Mia och såg drömmande på mig.
– Om man tycker om den typen så, visst, svarade jag samtidigt som jorden öppnade sig och drog mig ner.
Mia med sitt ljusa lockiga hår, havsblå ögon och smittsamma skratt var min motpol inte bara till utseendet utan också socialt. Hon umgicks med lätthet med alla och spred glädje omkring sig – hon hade social kompetens som vi säger idag. Jag var, och är, en ensamvarg. En som tycker det är jobbigt att vara med människor. Under alla mina skolår drog jag mig ofta undan och gick för mig själv. Inte för att jag var mobbad eller utan vänner, nej, för att jag hade nog med mitt inre kaos. Det kaos som tog strupgrepp på mig, stängde ner hjärnan medan hjärtat skenade i galopp och jag var säker på att jag skulle dö.
– Finns det ingen kille du gillar? frågade Mia där hon satt på en bänk på skolgården.
– Va? frågade jag med huvudet i hennes knä och betraktande de fylliga läppar jag längtade efter att få kyssa.
Mias närhet höll mina hormoner på en konstant hög nivå dagarna igenom. Frustrerad skrev jag, om kvällarna och nätterna när jag inte kunde sova, långa dialoger, teaterstycken, där personerna sa och gjorde det jag inte kunde tillåta mig. I svart på vitt dödade jag min fosterpappa och åkte sedan med Mia bak på motorcykeln in i solnedgången.
Sista dagen på vårterminen i åttan skrev jag ett brev till Mia där jag berättade hur mycket jag älskade henne. Livrädd för att hon inte längre ville ha med mig att göra gick jag till uppropet i nian. Hon gav mig ett brev där hon skrev hur mycket hon älskade mig som en vän men inte mer än så.
En idrottsdag mitt i terminen tog Mia med mig till personalens omklädningsrum i skolans källare. Hennes mamma städade klassrummen och Mia hade fått låna, eller olovandes tagit, hennes nyckel.
– Jag tänkte vi kunde duscha här, ensamma, sa Mia och undvek att se på mig.
– OK. Förvirrad och osäker på vad hon egentligen ville började jag med darrande händer klä av mig. Jag såg noga till att hålla blicken i golvet för att hindra den vandra dit jag helst ville.
– Kom, sa Mia och sträckte handen efter mig och ledde mig in i duschen. Varför stirrar du i golvet?
Rodnande lyfte jag långsamt upp huvudet, drog ett djupt andetag och tog in synen av hennes fullt utvecklade kropp. Mina knän vek sig och jag sjönk hjälplöst ner på golvet.
Mia satte på vattnet och började schamponera mitt hår. Jag skakade okontrollerat i hela kroppen, mina händer lydde inte då jag försökte göra detsamma på henne.
– Nej, sa hon och tog bort min hand. Jag vill inte att du rör mig.
Skamset drog jag mig undan och satt där skyddslös på golvet medan Mia sköljde mitt hår. Sedan tog hon tvålen och tvålade in mina armar, ben och bröst. När hon närmade sig mitt underliv öppnades dörren till omklädningsrummet.
– Mia? Är du här? ropade Mias mamma.
Mia kom snabbt upp på fötter och sprang ut från duschrummet.
Min kropp ville inte lyda, benen var utan stadga då jag reste mig och duschade bort tvålen och upphetsningen ur mitt svullna kön.
Kalabaliken i mitt inre ökade dag för dag. Mias blandning av flirtande med mig och jakt på en pojkvän minskade det inte. När hon bjöd hem mig en kväll till sig för att sova över i hennes säng kunde jag inte stå mot längre utan kysste henne. Hon besvarade kyssen och började smeka min kropp. Hade inte hennes bror, som sov i samma rum, just då undrat vad vi höll på med hade jag antagligen förlorat oskulden den kvällen. Istället hoppade jag upp ur sängen och la mig på det hårda golvet för att försöka lindra upphetsningen som hade mig i sitt grepp. Sova var uteslutet den natten.
Kort därefter hade min kropp fått nog och började säga ifrån. En höstkväll hemma på logen höll jag sladdlampan åt jägarna, min fosterpappas två kusiner från Uppsala. De flådde den nyss skjutna älgtjuren när allt som varit krockade med det som pågick och jag ramlade avsvimmad till golvet.
Älgjägarna och min fosterpappa trodde först att jag fått ström i mig. Det visade sig vara den första av många ångestattacker.
© Iréne Svensson Räisänen
Fotnot: 1* Stonewallkravallerna, då homosexuella och transvestiter för första gången gjorde motstånd när polisen trakasserade dem i New York 1969, räknas som starten på den homosexuella frigörelsekampen.
Författarens kommentar: Jag vet inget svårare än att skriva om kärlek och sex. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!
Andra bloggar om: offer? NEJ Tack!, bloggroman, bloggromanen, roman, självbiografi, bok, böcker, bloggbok, bloggböcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, lesbisk kärlek, tonårskärlek, kärlek, ångest, skrivande, författande
och Intressant
Blogline
HBTQ-tjejer
Kommentarer