När kroppen säger ifrån

I och med starten av sjuans hösttermin på Thunmanskolan i Knivsta började en tid av förändring. Min klass i byskolan i Husby Långhundra delads på 2 och istället för 8 i klassen var vi nu 28 elever.

Min nya bänkkamrat Mia innebar den största förändringen av alla. I henne fick jag en bästa vän som hade snabbt till skratt och tårar. Hon tog för sig av de möjligheter livet bjöd på och forcerade alla mina skyddsmurar.

Vid 13 års ålder hade jag via biologiboken lärt mig att jag var sjukligt avvikande som nekrofiler och pedofiler. Sommarens tidningsartiklar om Stonewallkravallerna (1*) hade gett mig ett namn på det jag kände och var – homosexuell och pervers.

Hur handskas en tonåring med den vetskapen?

Mitt motdrag var att bli förälskad, på liv och död, som man blir i den åldern. Att vara kär i sin bästa vän är vanligt öde för en flata.

– Visst är Håkan i 7d snygg, sa Mia och såg drömmande på mig.

– Om man tycker om den typen så, visst, svarade jag samtidigt som jorden öppnade sig och drog mig ner.

Mia med sitt ljusa lockiga hår, havsblå ögon och smittsamma skratt var min motpol inte bara till utseendet utan också socialt. Hon umgicks med lätthet med alla och spred glädje omkring sig – hon hade social kompetens som vi säger idag. Jag var, och är, en ensamvarg. En som tycker det är jobbigt att vara med människor. Under alla mina skolår drog jag mig ofta undan och gick för mig själv. Inte för att jag var mobbad eller utan vänner, nej, för att jag hade nog med mitt inre kaos. Det kaos som tog strupgrepp på mig, stängde ner hjärnan medan hjärtat skenade i galopp och jag var säker på att jag skulle dö.

– Finns det ingen kille du gillar? frågade Mia där hon satt på en bänk på skolgården.

– Va? frågade jag med huvudet i hennes knä och betraktande de fylliga läppar jag längtade efter att få kyssa.

Mias närhet höll mina hormoner på en konstant hög nivå dagarna igenom. Frustrerad skrev jag, om kvällarna och nätterna när jag inte kunde sova, långa dialoger, teaterstycken, där personerna sa och gjorde det jag inte kunde tillåta mig. I svart på vitt dödade jag min fosterpappa och åkte sedan med Mia bak på motorcykeln in i solnedgången.

Sista dagen på vårterminen i åttan skrev jag ett brev till Mia där jag berättade hur mycket jag älskade henne. Livrädd för att hon inte längre ville ha med mig att göra gick jag till uppropet i nian. Hon gav mig ett brev där hon skrev hur mycket hon älskade mig som en vän men inte mer än så.

En idrottsdag mitt i terminen tog Mia med mig till personalens omklädningsrum i skolans källare. Hennes mamma städade klassrummen och Mia hade fått låna, eller olovandes tagit, hennes nyckel.

– Jag tänkte vi kunde duscha här, ensamma, sa Mia och undvek att se på mig.

– OK. Förvirrad och osäker på vad hon egentligen ville började jag med darrande händer klä av mig. Jag såg noga till att hålla blicken i golvet för att hindra den vandra dit jag helst ville.

– Kom, sa Mia och sträckte handen efter mig och ledde mig in i duschen. Varför stirrar du i golvet?

Rodnande lyfte jag långsamt upp huvudet, drog ett djupt andetag och tog in synen av hennes fullt utvecklade kropp. Mina knän vek sig och jag sjönk hjälplöst ner på golvet.

Mia satte på vattnet och började schamponera mitt hår. Jag skakade okontrollerat i hela kroppen, mina händer lydde inte då jag försökte göra detsamma på henne.

– Nej, sa hon och tog bort min hand. Jag vill inte att du rör mig.

Skamset drog jag mig undan och satt där skyddslös på golvet medan Mia sköljde mitt hår. Sedan tog hon tvålen och tvålade in mina armar, ben och bröst. När hon närmade sig mitt underliv öppnades dörren till omklädningsrummet.

– Mia? Är du här? ropade Mias mamma.

Mia kom snabbt upp på fötter och sprang ut från duschrummet.

Min kropp ville inte lyda, benen var utan stadga då jag reste mig och duschade bort tvålen och upphetsningen ur mitt svullna kön.

Kalabaliken i mitt inre ökade dag för dag. Mias blandning av flirtande med mig och jakt på en pojkvän minskade det inte. När hon bjöd hem mig en kväll till sig för att sova över i hennes säng kunde jag inte stå mot längre utan kysste henne. Hon besvarade kyssen och började smeka min kropp. Hade inte hennes bror, som sov i samma rum, just då undrat vad vi höll på med hade jag antagligen förlorat oskulden den kvällen. Istället hoppade jag upp ur sängen och la mig på det hårda golvet för att försöka lindra upphetsningen som hade mig i sitt grepp. Sova var uteslutet den natten.

Kort därefter hade min kropp fått nog och började säga ifrån. En höstkväll hemma på logen höll jag sladdlampan åt jägarna, min fosterpappas två kusiner från Uppsala. De flådde den nyss skjutna älgtjuren när allt som varit krockade med det som pågick och jag ramlade avsvimmad till golvet.

Älgjägarna och min fosterpappa trodde först att jag fått ström i mig. Det visade sig vara den första av många ångestattacker.

© Iréne Svensson Räisänen

Fotnot: 1* Stonewallkravallerna, då homosexuella och transvestiter för första gången gjorde motstånd när polisen trakasserade dem i New York 1969, räknas som starten på den homosexuella frigörelsekampen.

Författarens kommentar: Jag vet inget svårare än att skriva om kärlek och sex. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

Läs alla föregående kapitel!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

och Intressant

Bookmark and Share

Ett barn kan inte ersätta ett annat

Barn ska inte dö före sina föräldrar. Jag vet det, mamma. Sommaren innan jag skulle börja högstadiet i Knivsta hände det som inte får hända. Rose-Marie, min åtta år gamla halvsyster, kom hem från skolavslutningen och klagade över huvudvärk.

– Gå in på ditt rum och lägg dig och vila, förslog du mamma.

När du gick till in henne en kvart senare visade det sig att febern var över 40 grader. Orolig ringde du till sjukvårdsupplysningen.

– Ge henne en barnalbyl och avvakta, fick du till svar.

Febern steg snabbt över 41 grader och Rose-Marie klagade över stelhet i nacken. Då bestämde du dig, mamma, för att ta henne till akuten. Din man var ute på affärsresa och gick inte att nå så du ringde efter en taxi. I bilen på väg till sjukhuset förlorade min syster medvetandet.

Jag kan inte föreställa mig hur rädd och maktlös du måste ha känt dig, mamma. Ensam vakade du över Rose-Marie som låg i respirator då hon inte längre kunde andas för egen hand. När din man efter tio timmar kom till sjukhuset var det försent.

Mormor ringde till min fosterpappas mamma, farmor, och berättade vad som hänt. Min älskade farmor, den enda vuxna människa jag kände mig nära, gav mig dödsbudet framför vedspisen i hennes kök där vi halstrade strömming.

Det var svårt att förstå att min lillasyster, som när jag hälsade på dem brukade väcka mig tidigt på morgnarna och vilja leka, inte längre skulle finnas där. Att hon inte som vanligt skulle kittla mig under fötterna till jag gick upp och lyssna när hon läste ur sin läsebok eller hjälpa henne med matten.

Rose-Maries farbror hämtade mig till begravningen i Barkarby kyrka. Vi i familjen fick ta ett sista farväl innan kistlocket spikades igen. När jag såg henne i kistan med rosa rosett i håret och rödpudrade kinder insåg jag att hon verkligen var död.

Nej, föräldrar ska inte behöva följa sitt barn till graven. Men du, mamma, tvingades göra det. En junidag, då sommaren var nyfödd och inbjudande grön, sa du, din man, två av dina fyra döttrar och en son farväl till sin dotter och syster.

Vi har aldrig pratat om det, mamma. Men nästan 20 år senare visade du mig vad du skrivit om Rose-Marie, hennes sjukdom och död. Det var ditt sätt att förmedla vad du kände när det hände och hur du lagt skulden på dig själv. Inte med ett ord i tal eller skift har du sagt något om det som hände senare den sommaren.

Fjorton dagar innan höstterminen skulle starta kom du och din man för att hämta mig hos mina fosterföräldrar. Jag skulle, som det var avtalat, tillbringa en helg i månaden hos dig i Stockholm. Medan jag hämtade min väska pratade du med min fostermamma.

– Jag vill att Iréne ska komma och bo hos oss, alltid.

Det var antagligen inte meningen att jag skulle höra, men du var högljudd, mamma. Det var också min fostermamma då hon svara:

– Nej! Du har ingen rätt att ändra det som vi kommit överrens om.

– Kom hit, Iréne! ropade du när du fick se mig komma ut genom ytterdörren.

– Du stannar här! sa min fostermamma och tog ett stadigt tag om min arm.

Du, mamma, tog tag i den andra och försökte dra mig till bilen. Där stod jag gråtande mellan er båda då min fosterpappa kom springande från garaget.

– Är ni inte riktigt kloka?! Släpp henne! röt han.

Greppen om mina armar lättade, jag slet mig loss och sprang snabbt bakom huset och gömde mig i hallonbuskarna.

Mamma, hur tänkte du? Jo, jag vet idag att du i din sorg inte tänkte rationellt. Ville du ha mig som ersättningen för Rose-Marie? Så tänkte mitt 12-åriga jag som hukade i buskarna.

Dina skuldkänslor för att du misshandlade mig, valde bort mig för Rose-Marie som låg i din mage, har alltid stått i vägen då vi försökt föra ett samtal – bygga upp en relation.

Du har ingen aning, mamma, hur många gånger jag önskat att du kunnat förlåta dig själv och vågat prata med mig. Nu har det snart gått 25 år sedan vi senast talade med varandra.

© Iréne Svensson Räisänen

Författarens kommentar: Jag kände mig distanserad när jag skrev det här och det märks i texten. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

Läs alla föregående kapitel!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

och Intressant

Bookmark and Share

Från barn till tonåring

Första blödningen kom inte som en överraskning. Min fostermamma köpte redan innan jag fyllde 11 år bindor till mig och förmanade:
– Bli inte rädd när du börjar blöda. Jag visste ingenting och trodde jag skulle dö när jag vaknade upp en morgon och det var blod i sängen.

Jag hade inte fyllt tolv år när jag fick min första mens. Att jag skulle få det en gång i månaden för resten av livet visste jag, men inte varför. Vad var det för mening med att blöda igenom alla kläder och ha en krampaktig smärta som höll mig sängliggande i minst två dagar? Barn skulle jag ju ändå inte ha.

Trots min dåliga start anpassade jag mig snart till skolan. Mobbad var jag inte men hade heller ingen bästa vän. När jag ville ha sällskap fanns alltid kompisar. Men vi umgicks alltid på mina villkor.

I skolan är det en fördel, att som jag, tycka om att lära sig nya saker. Viktigaste kunskapen av alla är hur man söker just kunskap. Och då menar jag inte bara med hjälp av en sökmotor på nätet utan överallt i livet.

Året 1968 var ett omtumlande år för mig. Inte på grund av studentuppror och andra kravaller runt om i världen. Nej, inuti mig rasade hormonerna. Dessa oberäkneliga substanser som förvandlade mig från, ja inte en pojkflicka trots att jag spelade basket med pojkarna och inte tvekade att ta till knytnävarna, utan från barn till tonåring.

Det var inget jag var medveten om eller brydde mig om den vintern. Jag hade upptäckt en ny sport där jag kunde hävda mig. Bandy. När de andra tjejerna tog på sig konståkningsskridskorna snörade jag på mig hockeyrören och greppade klubban. Längtan efter att umgås med tjejerna krockade med mitt ständiga behov av att visa att jag kunde. Pojkarna var aldrig ett mål.

En isande blå januaridag på fotbollsplan krockade jag med Tina. Hon tränade på att inte snubbla på taggarna och jag jagade den orange bollen.

– Gjorde du dig illa? sa jag samtidigt som jag försökte samla ihop mina armar och ben och ta mig upp så värdigt det nu gick.

– Tror inte det. Du då? sa Tina när hon tog min utsträckta hand och reste sig upp. Hon såg undrande på mig. Leendet nådde hennes grönblåa ögon när hon vinglade till och jag tog tag i hennes arm.

Nästa dag knöt jag på mig konståkningsskridskorna tillsammans med de andra tjejerna. På isen kom Tina fram till mig på vingliga ben. Det axellånga cendréfärgade håret fladdrande för vinden.

– Ska du inte spela bandy? Hon såg nyfiket på mig.

– Jag tänkte jag skulle lära dig att åka skridskor, sa jag och rodnade nervöst för första gången inför en tjej.

Resten av den säsongen svävade jag och Tina fram på isen, som jag på teven sett riktiga konståkningspar göra. I brist på musik sjöng vi de senaste svensktoppshittarna för hög hals.

Tina gick en klass över mig. I Husby-Långhundra skolan gick två klasser i samma klassrum och delade på en lärare. I min klass var vi tre tjejer och fem killar. Vartannat år läste jag ihop med Tina och detta år var det sista innan hon skulle börja högstadiet i Knivsta. Vi bodde tre mil ifrån varandra och mina fosterföräldrar hade ännu inte skaffat telefon, så vi kunde inte varken träffas eller tala med varandra på fritiden.

Ändå var Tina hela min värld. Varje minut av det vakna dygnet var hon i mina tankar, om natten i mina drömmar. Inte för ett ögonblick tyckte jag det var något konstigt eller fel med det.

Sommaren mellan femman och sexan åkte jag på läger för första gången i mitt liv. Mina fosterföräldrar hade motvilligt tillåtit mig att gå med i Vi unga, en förening som hjälpte barn och ungdomar att få en meningsfull fritid. Villkoret var att de skulle slippa köra mig till träffarna. Min fosterkusin Eva, som gick i min klass, övertalade sina föräldrar så jag fick åka med dem. Tack vare det fick jag en lägervecka med Tina på Adelsö i Mälaren.

Jag, Tina och hennes lillasyster Karin delade tält. Varken Tina eller jag hade med ord vidrört det som byggts upp mellan oss. Det outsagda fanns i blickarna, leendena och sättet vi rörde vid varandra. Konstigt nog minns inte jag vem som tog den andras hand, när vi smet genom skogen tillbaka till tältet från stranden där de andra badade. Men jag glömmer aldrig när vi satt på min sovsäck och Tina kysste mig på munnen. Och jag minns, som att det var igår, hur mötet mellan våra tungor fuktade grenen i min baddräkt. Hur lusten slog ut varje vettig tanke och tog över. Hur är det möjligt vid så unga år?

Just när våra händer ovant sökte sig fram över solvarm hud trängde sig Karins röst in genom tätduken och in i mitt medvetande.

– Tina, är du här?

Tina drog snabbt bort sina läppar från mina och tog handen ur min baddräkt.

– Vänta där! Jag kommer ut! sa Tina medan hon fumlande knäppte sin bikini-behå. Utan en blick på mig drog hon upp kedjan i tältet och gick ut ur mitt liv.

Resten av lägret undvek Tina mig och såg till att vi inte var ensamma tillsammans igen. Själv var jag chockad av de känslor kyssarna, hennes beröring och att få röra vid henne väckt. Det tillsammans med hennes sätt att avvisa mig fick mig att flytta till min kusins tält.

Det kom att dröja drygt ett år till jag träffade Tina igen. Första dagen i sjuan i Thunmanskolan i Knivsta mött jag henne i korridoren. Hon svarade inte när jag sa hej.

1968 var ett viktigt år i mitt liv. Majrevolutionen och kårhusockupationen gick mig förbi, lämnade inga spår. Spår satte den första menstruationen, inte bara för att blödningen och värken var så kraftig, utan för att den fick min fosterpappas nattliga besök att upphöra. Jag var inte längre ett barn i fysisk bemärkelse. Och den första kärleken hade gjort en osynlig spricka i mitt hjärta.

© Iréne Svensson Räisänen

Författarens kommentar: Att skriva om kärlek är inte lätt men rätt trevligt. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

Läs alla föregående kapitel!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

och Intressant

Bookmark and Share
© 2010 Min plats bland orden Suffusion WordPress theme by Sayontan Sinha