Än så länge har dom svenska framgångarna vara måttliga i OS: Två silver i cykel och i tennis, och flera 4:e platser än något land vill ha. Och tyvärr så tror jag inte att det kommer att bli så mycket mer. Fast det är klart, om seglarna hittar rätt vind, roddarna slipper sjögräs och Carolina Klüft slår nytt svenskt rekord och landar en bit över sju meter så…
Skämt åsido så faller inte upplevelsen av ett olympiskt spel för mig med svenska framgångar. Det är dom udda idrotterna, dom jag sällan eller aldrig får se på teve, som är tjusningen med OS. Jag kommer på mig själv med att följa kanotslalom med stor spänning. Softboll, landhockey, trapp och förföljelselopp i bancykel gör min dag.
När Sanna, Stefan och alla dom andra svenskarna tävlar, ramlar, missar eller motståndare är snäppet bättre är jag så nervös att jag helst vill stänga av teven eller vattna blommorna på balkongen. Inte förrän svenskarna åkt ut kan jag njuta av prestationerna i grenen, idrotten. Knäppt, eller hur?
Just nu håller jag på att återhämta mig efter Stefan Holms fjärdeplats i går. Det tar längre och längre tid för varje svenska som presterar sämre än förväntat. OS suger verkligen musten ur mig. Och alla som åker fast för doping, nu senast urkrainska längdhoperskan Blondska, får mig att ifrågasätta mitt stora intresse för sport.
Andra bloggar om: OS, Olympiska spelen, sport, idrott, pekingos, Sanna Kallur, Carolina Klüft, Stefans Holm, doping, softboll, trapp, cykel, rodd, kanot, höjdhopp, längdhopp, 110 m häck, kanotslalom
och på Intressant
Fler intressanta texter:
Blogline
HBTQ-tjejer
Kommentarer