Regeringens prat om ännu en skattesänkning gör mig rejält förbannad. Fredrik Reinfeldt säger att ”den ska öka motiveringen, viljan, att arbeta.” Jag får det inte att gå ihop. Ger sänkt skatt fler arbetstillfällen? Nä, skulle inte tro det. Och varför förutsätter han och dom andra i regeringen att människor inte vill arbeta när det är arbeten som saknas?
I helgen kom det också nya riktlinjer för hur lång tid man ska vara sjukskriven vid olika sjukdomar och skador. Opererar du bort blindtarmen får du gå tillbaka till arbetet dagen efter, om du inte har ett tungt arbete. Deprimerade människor ska inte heller få vara sjuklediga. Vilket antagligen kommer att öka antalet självmord. Men då försvinner dom ju ur statistiken… Vad har hänsynen till den enskilde personen, patienten, tagit vägen? Och varför finner sig läkarna i att hela tiden bli ifrågasatta, inkompetensförklarade, av försäkringskassan?!
Regeringen och deras anhängare anser att vi vanliga medborgare är en samling lata arbetsovilliga fuskare. Det är i varje fall vad deras politik säger mig. Är det verkligen den synen vi vill att dom som ger oss förutsättningarna för tak över huvudet och mat i magen ska ha?
[tags]politik, regeringen, alliansen, fredrik reinfeldt, arbetslöshet, försäkringskassan, hälsa, sjukskrivning, läkare, attityder[/tags] och på Intressant.
Det finns inte längre något förstånd i regeringspolitiken. Vi som inte har de allra högsta lönerna kommer tillslut att få leva väldigt osäkert i Moderaternas Sverige.
Det där fattar inte jag heller. Om det inte finns några jobb, hur ska då till och med sjuka hitta jobb? Det går ju inte ihop.
Jobben har ökat sedan regeringsskiftet, och det rejält. Faktum är att jobbtillväxten aldrig varit så hög någonsin. Och det beror på skattesänkningar.
Ty om skatten sänks finns mer utrymme för konsumtion. Men vad är det vi konsumerar? Produkter och tjänster. Om fler tjänster och fler produkter efterfrågas innebär det att fler måste utföra dessa tjänster eller tillverka dessa produkter. Eller i klarspråk: fler jobb.
Fler i arbete innebär också att sjukvårds- (depressioner) och socialsystemen blir mycket mindre belastade, och därmed kan uppfylla patienternas krav på ett bättre sätt. Vård och omsorg blir alltså inte sämre, men slipper ta hand om fullt friska och arbetsföra personer.
Jobb finns inte som en av staten definierad kvot, utan beror på våra konsumtionsmönster, vad vi efterfrågar. Svårare än så är det inte.
Dagens välgödda 40-talistgeneration växte upp i en tid då skatten var 17%. De tycks ha klarat sig rätt bra. Större problem har dock de nya generationerna, som lever i en tid med tre gånger så högt skattetryck. Det spelar ingen roll att de har 250 poäng på universitetet, de får inte ens jobb på McDonald’s på det sättet. Ty ingen efterfrågar dem. Ty det finns en gräns för vad folk kan och vill konsumera. Eftersom myndigheter lägger beslag på det mesta av det de tjänar.
Blogge Bloggelito: Att det blivit fler arbeten beror på den förra regeringens politik. Och samtidigt som många fått jobb så har andra sparkats ut från olika åtgärdsprogram och utbildningar. Effekterna av skattesänkningarna märks mest på att dom som redan haft/har arbete får slita ännu hårdare.
Det är långt ifrån bara arbetslösa människor som blir deprimerade. Dessutom tror jag inte att friska och arbetsföra människor tar upp plats i vården. Det är just det synsättet jag ifrågasätter, att människor är lata fuskare. Jag tror istället att dom allra flesta vill göra rätt för sig så långt dom har möjlighet.
40-talisterna (jag är 50-talist) har ofta arbetat sedan unga år och är utslitna långt innan dom når pensionsåldern. Jag skulle önska att dom fick lämna plats för alla ungdomar som inte kommer in på arbetsmarknaden. För det är som du helt riktigt skriver ett stort problem att flera generationer inte kunnat ta sig in på arbetsmarknaden.
Men skattesänkningar är inte rätt väg att gå för att ge ungdomar arbete. Det gäller att se till att dom utbildar sig till yrken som efterfrågas. Att det finns möjligheter till lärlingsplatser och att kostnaderna sänks för dom arbetsgivare som anställer unga.
Blogge Bloggelito argumenterar lite hafsigt. Minst sagt. För han argumentar som om skattesänkningar skulle innebära att det plötsligt uppstod en massa resurser som inte fanns tidigare. Så är det nu inte. För de pengar som ökar efterfrågan hos vissa (genom sänkt skatt), minskar den istället hos andra (sänkta ersättningar, dyrare avgifter, eller att man inte längre får lön om man tidigare jobbade i det offentliga). Om skattesänkningarna är finansierade, det vill säga.
(Ofinansierade skattesänkningar får precis de effekter Blogge efterlyser. På samma sätt som ofinaniserade utgiftsökningar, för övrigt. Men de har istället andra nackdelar. Som till exempel att de någon gång måste betalas. Och då kommer det surt efter.)
Hade Blogge varit lite mer intellektuellt hederlig/påläst hade han sagt att tillväxt ger fler jobb. Och så skulle han kunnat ha hävdat – även om det inte finns några bevis för att det stämmer – för att sänkta skatter ger mer tillväxt. Det hade man visserligen kunnat sticka hål på genom att peka på exempelvis den svenska tillväxten under de senaste åren, med ändå. Det hade varit en relevant diskussion, Framförallt hade det gett en mer korrekt bild av vems ”förtjänst” de nya jobben är.
Istället förfaller han till ren populism och förnenklingar som dras så långt att de inte längre är sanna, Det är lite tråkigt.
Hoppas du ber om ursäkt för att jag på detta sätt lägger mig i diskussionen, Iréne. Men jag tycker det är tråkigt när rena felaktigheter yttras på detta sätt. Och tack för ett bra inlägg, för övrigt.
Johan Sjölander: Du är så välkommen!
Johan Sjölander argumenterar som om kakan var statisk, som om den alltid var lika stor, som om den inte kunde expandera likväl som kontraktera beroende på den förda politiken.
Sanningen är att kakan är väldigt dynamisk, och dess dynamik beror bland annat på hur skattenivåerna ligger. Inte så att sambandet är linjärt, ty då kunde man förstås helt enkelt avveckla skatterna helt och hållet, och det hade aldrig gått.
Men det finns ett optimum för hur väl kakan växer i förhållande till skattetrycket, och det ligger en bra bit under nuvarande nivå.
Ett exempel är förmögenhetsskatten, som bara har en enda effekt, nämligen att flytta ut kapital ur landet. När detta kapital nu flyter in frigörs hundratals miljarder för konsumtion och inhemsk investering, pengar som tidigare bara gynnat andra nationer.
Ah, jag noterar att Blogge överger sin tidigare (felaktiga) argumentation och istället pläderar på det sätt jag rekomenderade honom – alltså genom att påstå att skattesänkningar påverkar tillväxten positivt. Det var ett steg framåt, och det uppskattats!
Den första frågan man ställer sig blir i det läget naturligtvis hur den sittande regeringens skattesänkningar så fort kunnat få de effekter de – enligt blogge – har fått, och omvänt, hur vi kunde ha en så hög tillväxt även med den förra regeringen (och dess skattekvot). Svaret är såklart – och det vet Blogge om – att dagens högkonjunktur har noll och intet med den sittande regeringens skattesänkningar att göra.
Sedan låtsas Blogge halvt om halvt om som om det funnes något direkt samband mellan skattekvot och sysselsättning/tillväxt, eller åtminstone ett ”optimum”. Så är det naturligtvis inte. Däremot finns det skatter som är skadliga för ekonomin, och det finns skatter vars eventuella skada med råge uppvägs av de fördelar som de åtgärder skatteintäkterna finansierar bidrar med. Vill man exempelvis gynna sysslesättningen i den breda tjänstesektorn är det antagligen bättre att via skatter fördela om så att fler har pengar att köpa sig pizza och nya teveapparater vid månadens beslut, än att ösa pengarna över små grupper som redan har så det räcker. Till exempel.
Men diskutera gärna tillväxt, hur kakan ska växa. Att tro att skattesänkningar är någon mirakelmedicin som leder till det resultatet låter sig dock inte göras.