– Ska vi gå med i demonstration? frågade Maggan vid kvällsmaten en kväll i början på mars 1978.
– Demonstration? undrade jag förvånad samtidigt som jag gav Rossi en sträng blick då hon tiggde vid min stol. Ingen av oss hade hittills visat intresse för politik eller den homosexuella kampen.
– RFSL ordnar en demonstration för att försöka få bort sjukdomsstämpel. Anki, min jobbarkompis, sa att det tydligen ska bli på onsdag eftermiddag på Östermalm. Maggan bröt av en bit från sin smörgås och gav till Rossi.
Jag reste mig irriterad. Tog tallriken, bestick och glas ut i köket och diskade innan jag försvann in i Aleksandra Kollontajs värld.
Onsdagen kom och för första gången deltog jag i en demonstration, en olaglig manifestation. Vi var inte många, kanske 20 stycken. De flesta hade påsar, med hål för ögon, näsa och mun, över sina huvuden. Maggan och jag hade inte tänk på att maskera oss och gick som vi var.
En påsprydd kille med visselvipa i munnen stack ett plakat i handen på mig där det stod:
Jag är inte sjuk
bara homosexuell!
Vi tågade sakta mot socialstyrelsen på Karlavägen. Det var få människor som lade märke till oss men de som gjorde det såg ut som om dem inte trodde sina ögon. Och vi måste ha utgjort en konstig syn där vi gick, de flesta med ansiktet dolt. Polisen hade fått reda på vad som var på gång och tog mot oss ridande på hästar. En av dem ropade i megafon:
”Avbryt denna olagliga demonstration genast!”
En omaskerad demonstrant skrek att vi skulle koppla armkrok och hålla ihop leden. Arm i arm gick vi fram mot de fem ridande och ett tiotalet gående poliser som ställt upp framför ingången till departementet. Plötsligt började de rida mot oss.
Klappret av hovar mot asfalten, en häst som skrämd ryggade och gnäggade då en bil åkte för nära fick våra armkrokar att spännas beslutsamt. Jag tycke alla borde höra hur hårt mitt hjärta slog när den första hästen på vänstra kanten trängde in bland oss. En av demonstranterna ramlade omkull men hjälptes snabbt upp av en annan.
Jag kände mig liten och försvarslös när häst efter häst sprängde vår mänskliga kedja. Maktlös såg jag polisen gripa och dra bort flera av killarna till en av polisens Wolksvagensbussar och släng in dem. Allt var över på ett par minuter.
Hjälplösheten väckte min kamplust. Vilket var tur. Det skulle krävas fler demonstrationer, ockupation av socialstyrelsens trappa och att vi, bögar och flator, sjukskrev oss för homosexualitet innan Barbro Westerholm, chef på socialstyrelsen, hösten 1978 tog tag i saken och friskförklarade oss.
Vantrivseln på fel sida om stan fick Maggan och mig att snart flytta igen. Jag skrev ensam, Maggan var mellan två jobb, på kontraktet på en 3:a i Tensta i ett hus med loftgång. Väl inflyttad slutade jag inom byggsvängen och tog ett långtidsvikariat inom hemtjänsten på Östermalm i Stockholm. Det gav mig betydligt mer att jobba med människor även om lönen var lägre. För att fylla ut hålen i plånboken delade jag ut tidningar mellan klockan tre och sex på morgonen.
Maggan delade också ut tidningar, hennes enda jobb, men hon var ofta bakfull och klarade inte av att ta sig till jobbet. Då var det jag som fick ta över hennes områden vilket innebar att jag gick direkt från det ena jobbet till det andra. Ofta hade jag svårt att gå ner i varv på kvällen och sov bara ett par timmar per natt.
– Jag vill inte fortsätta så här, sa jag en söndag när vi bott i Tensta i drygt två månader.
– Med vadå? sa Maggan som klivit upp ur sängen lagom till lunch. Festandet kvällen och natten innan hos hennes nya vänner i huset hade tagit hårt.
– Oss. Jag försökte hålla handen stadig då jag stängde igen boken som låg framför mig på det runda grönbetsade bordet. Jag vill att du flyttar ut.
Maggan svarade inte utan öppnade kylskåpsdörren, tog ut ett mjölkpaket och drack girigt.
– Anki sa att det är dags att demonstrera igen, sa Maggan. Och vi…
– Så du träffade Anki igår… avbröt jag. Jag trodde du var här i huset på fest.
– Hon ringde och ville träffas vid Slussen. Jag var trött på sällskapet och drog. Maggan tog två Treo ur ett rör på köksbänken och spolade vatten i ett glas. Hon undvek att se åt mitt håll.
– Du funderade inte på att säga det till mig, viskade jag tyst till hennes avvisande rygg. Nej, varför skulle du göra det? Jag är ju bara din tjej…
– Vad sa du? Maggan vände sig om och såg undrande på mig.
– Ingenting. Jag öppnade boken och flydde in i Tolstojs trygga värld.
Det var första gången jag bad Maggan flytta men inte den sista.
© Iréne Svensson Räisänen
* Frigörelsefesten ingick i de av RFSL arrangerade Frigörelsedagarna med start 1977 och som var föregångare till Frigörelseveckan och dagens Pride.
Författarens kommentar: Här har jag försökt att utan att predika få in kampen för att få bort sjukdomsstämpel på homosexualitet. Att få in det i ett sammanhang. Har jag lyckats? Och håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!
Andra bloggar om: offer? NEJ Tack!, bloggroman, roman, självbiografi, bok, böcker, frigörelsedagar, frigörelsevecka, pride, socialstyrelsen, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, lesbisk kärlek, kärlek, gay, skrivande, författande, homofobi, politik, samhället
och Intressant
Fler intressanta texter:
HBTQ-tjejer
Blogline
Det här är det första kapitlet jag läser. Även om jag visste sedan förut att homosexualitet ansågs vara en sjukdom fram till 1979 känns det ändå konstigt och upprörande att det verkligen varit så under min livstid. ”Sjukskrivning pga homosexualitet” var förresten en protest i min stil.
Jag tycker du har gjort rätt när du valt att illustrera kampen genom att beskriva demonstrationen, men jag tycker kanske att du kunde bre på lite mer och göra det ännu mer dramatiskt, även om det säkert inte tog så lång tid för det antalet poliser och hästar att skingra det antalet demonstranter… Bra skildring av sprickan i förhållandet.
Ann-Sofie: Tack för att du läser och tycker till!
Känns bra att du vill att jag ska ”bre på lite mer” hade varit värre om det varit tvärt om. Ska se vad jag kan göra. Samtidigt så är det här kapitlet en andningspaus inför vad som komma skall. Jag har avsiktligt försökt göra det odramatiskt.
Jag tycker också att detta var det ”snällaste” kapitlet i din biografi, hittills ska jag kanske säga.
Tycker inte att det stör. Alla böcker har väl lite lugnare partier och som läsare behöver man det också.
Egentligen är det nog fasansfullt att homosexualitet klassades som sjukdom ända in i vår tid.
Ser fram emot nästa kapitel.
IMSE: Tack för att du alltid läser och tycker till!
Andningspausar viktiga i alla böcker. Men jag ska trots det titta på om jag kan öka dramatiken ett snäpp.
Nu har jag försökt höja dramatiken vid demonstrationen. Jag har skrivit det i fetstil så du kan se vad jag lagt dit.
Blev det bättre, eller?