Dec 162005
 

Någon hade vänt tavlan bakochfram. Den såg ut som en anslagstavla utan meddelande. Dom flesta gick där ibland förbi: den hade hängt här länge och hörde biblioteket till på samma sätt som klottret på damtoaletten och prasslet av dagstidningar.
Jag sökte efter det jag förlorat och utan att det betydde något särskilt. Efter ett ansikte jag inte ville känna; en framsida.

- Tänk att folk inte kan låta bli tavlorna, sa jag till kvinnan.

Hon, en korthårig blondin i min egen ålder, låtsades inte höra utan iakttog intresserat en akvarell föreställande ett vinterlandskap.

Med ögonen på kvinnan vände jag tavlan. Ett i olja målat kvinnoansikte, med utstuckna ögon och munnen format till ett ordlöst skrik, stirrade på mig.

Blondinen hade inget sett. Hon var fullt upptagen med akvarellen.

Jag sökte ett uttryck, en färg eller rörelse som kunde förklara gesten mot himlen. Den fick inte bli helgonlik inte likna liftarens hoppfulla tumme. Duken på stafflit krävde all min koncentration: ingen sömn och ingen mat, allt eller inget.

Morgonen därpå gick jag tillbaka till biblioteket. Tavlan hängde åter med baksidan fram. Och jag tänkte att en fanns som inte ville se det ingen kunde se.

Jag var på väg att säga till bibliotekarien att bättre vakta vad dom har ansvaret för. Men hejdade mig när kvinnan från igår kom mot mig. Med trötta steg gick hon utan att se sig omkring och med ögonen fästade på samma akvarell som igår.

På avstånd följde jag efter och fick se kvinnan stanna framför de bägge tavlorna. Fortfarande på håll såg jag henne med en snabb rörelser vända tavlan. Arg ville jag skrika åt henne att låta bli.

Plötsligt stum förvånades jag av gesten: den när hon lyfte handen, tog tag i ramen och vände ansiktet mot väggen. Precis den rörelsen jag inom mig sett kvinnan på min ofärdiga duk göra. Samma rädsla och snabbhet ändå oundviklig.

- Varför gjorde du så? frågade jag den blonda kvinnan.

- För att den påminner mej om något, svarade hon tyst utan att se på mig.

- I största allmänhet, eller nån särskild?

- Dej, mej, kanske nån annan. Varför frågar du som om du hade rätt att få veta?

- Därför att jag har svaret, sa jag. Det är jag som målat tavlan.

Då vände hon sig långsamt om mot mig, och jag såg in i ögon svarta av ångest. Trots sitt ljusa hår liknade hon kvinnan på tavlan.

Jag hade bett henne följa mig hem och hon sa genast ja. Utan minsta tvekan gick hon med mig till ateljén. Hon röjde ingen som helst förvåning när jag kysste henne och ledde henne till min säng.

Vi älskade utan ord och somnade lika tysta. Efter ett halvt dygn vaknade vi, handlade frukost och åt. När vi om igen stillat vår hunger stod hon modell.
Det var bråttom. Redan till kvällen skulle hängningen av min första utställning på sju år börja.

Jag hade sökte det jag förlorat för länge sen och inte visste jag behövde. Det jag trodde mig ha mist förmågan till, tappat tilliten till. Och jag hade letat bland palettens mångfald, nattens färglösa grå och hungerns blinda källa.

Jag sökte, och det fanns närmre, längre bort än jag anat och ändå något helt annat.

© Iréne Svensson Räisänen
Tidigare publicerad i antologin ”NOVESI 96″

Bloggar etiketter: , ,

lg share en Tavlan
Aug 152005
 

Den alltjämt värmande solen håller kvar illusionen av sommar, fast det är i slutet av september och nätterna är kyliga. Över villaområdet på andra sidan Kämpevägen i Ronna ligger en doft av äpplen och förruttnelse. Det dröjer ännu ett tag innan lukten av fukt får ge vika. Här i höghusen tävlar stanken av sopor med den frätande odören av urin. De flesta främmande för varandra, oavsett ursprung.

Petra stiger av bussen vid Ronna centrum, drar den nya svarta dunjackan hårt omkring. Jackan är en present som hon fått igår på sin trettioårsdag av föräldrarna. Huvudet känns trött efter festen, men annars mår hon ovanligt bra. Med tanke på att hon skulle arbeta nästa morgonen hade hon bara druckit ett glas rödvin till den vegetariska lasangen.

I dag ska Petra för första gången gå ensam till en av sina nya hjälptagare – den beryktade Boxarn. Han, som alla de andra vårdbiträdena är livrädda för och inte vill ha, står först på tur.

Johannes Karlsson, snart sextionio år, Långbro–veteran och gammal boxare, väntar otåligt på att klockan ska bli åtta och nya vårdbiträdet komma. Han hade vaknat redan vid femtiden och känt sig orolig. I ett att försöka jaga myrorna ur kroppen begav han sig ut på en promenad. Iklädd mörkblå träningsoverall av sextiotals snitt och utslitna tennisskor, halvsprang han tre varv runt centrum.

Hemma igen skrubbade sig Johannes uppifrån och ner med en grov tvättsvamp i över en timme. Han lider sen tonåren av renlighetsfobi. Hur det började kommer han inte längre ihåg, bara att han jämnt och ständigt måste tvätta sig minst tre gånger för att inte bli sjuk.

Ändå är han hela tiden rädd för att smittas eller lida av någon dödlig sjukdom.

Nu sitter han i det enda rummets slitna fåtölj. Hela möblemanget är av från sextio– och sjuttiotalet, allt nött och urblekt. Med ögonen på väckarklockan på bordet bredvid bäddsoffan, väntar han otåligt på att dörrklockan ska ringa.

Johannes ordinarie vårdbiträde Ingrid har berättat hur viktigt det är att passa tiden, annars blir Johannes nervös och kan få ett av sina fruktade vredesutbrott.

Petra ringer tre signaler på ringklockan, som hon blivit instruerad. I flera minuter hörs ett otydligt mumlande genom dörren, innan den plötsligt öppnas på glänt, och en röd och en blå boxhandske sträcks ut genom springan.

– Hej, Johannes. Har du väntat på mig? Trots det besynnerliga beteendet lyckas Petra hålla både sig och rösten lugn.

– Du kommer en halv minut för tidigt! ryter Johannes och stirrar på henne med sina vattniga ögon.

– Jag vet… börjar Petra förklara, men blir genast avbruten.

– Har du boxas nån gång?

Johannes slår några slag i luften samtidigt som han tar ett par hoppande steg.

– Nej, men jag vill gärna prova, säger Petra och sväljer hårt.

Johannes hjälper henne på med handskarna och knyter snörena. Petra har aldrig tidigare boxats, men vet att det gällde att hålla upp ena handsken som skydd för ansiktet, försöka slå med den andra och hålla sig undan för motståndarens slag så gott det nu går.

Under koncentrerad tystnad börjar bägge två att röra sig runt i den trånga hallen. Petras goda kondition, som hon kan tacka de många promenaderna i arbetat för, hjälper henne att hålla sig undan Johannes lekfulla jabbande. Hon har just börjat tycka det är riktigt roligt när Johannes tvingas att ge sig. Han kan knappt andas av ansträngningen.

Trots att Johannes inget säger syns det på hans belåtna ansiktsuttryck att han är nöjd med hennes insats.

Torsdag innebär att Johannes vill ha pannkaka utan ärtsoppa. Petra gör i ordning smeten under Johannes stränga övervakning. Han blir orolig så fort hon inte gör exakt likadant som Ingrid. Snabbt rättar han till henne och blir rasande om hon inte genast gör som han säger.

– Varför tar du tre ägg? Jag vill ha pannkaka med bara två ägg! skriker Johannes plötsligt helt utom sig.

– Därför att de håller ihop bättre när jag steker dem. Petra anstränger sig för att behålla lugnet. Det är en svår balansgång mellan att inte helt låta sig styras och att inte göra Johannes än mer frustrerad.

– Du är ju oduglig! Jag vill ha mina pannkakor på samma sätt som Ingrid alltid gjort dem. Om du inte kan det, behöver du inte komma hit mer!

– Brukar Ingrid ha socker i smeten? frågar Petra avledande.

– En matsked, svarar Johannes med nästan lugn röst. Han lämnar henne ensam i köket och går in i rummet.

Stormen har dragit över för den här gången. Petra andas ut, ställer smeten på köksbänken för att svälla och tar fram dammsugaren. Egentligen ska Johannes inte få städat förrän om en vecka, men köksgolvet är fullt av smulor.

Hon ska just till att böja sig ner för att sätta i kontakten, när Johannes kommer tillbaka in i köket. Plötsligt hörs ett skrapande ljud, i nästa ögonblick får Petra en köksstol i ryggen. Smällen är så hård att hon tappar andan och faller till golvet.

– Du ska låta bli dammsugaren när du lagar mat! skriker Johannes ursinnigt.

När Petra stiger upp från golvet börjar smärtan sprida sig ut i korsryggen. Tyst bannar hon sig för att hon glömt Ingrids varning: “Vad du gör, vänd aldrig ryggen åt Johannes!”

Rädslan sprider sig panikartad inom Johannes. Han förstår vad han just gjort, men inte varför han inte hunnit hejda sig. Övertygad om att ha skrämt iväg ännu ett vårdbiträde går han in i det kombinerade sov– och vardagsrummet. Med bara händer tar han ut sin förtvivlan på boxbollen som hänger i taket.

Han ville henne inget ont, tvärtom. Det är bara det att skräcken för alla bacillerna på dammsugaren gjorde honom skräckslagen. Nu skulle hon säkert inte komma tillbaka mer och det gjorde honom riktigt lessen. Ingen av de tidigare vårdbiträdena hade tagit på sig boxhandskarna. Inte ens Ingrid.

Om han bara kunnat kontrollera ilskan.

Följande dag, exakt klockan åtta, ringer Petra tre bestämda signaler på dörren . Hon vet av egen erfarenhet att det gäller att inte ge upp. Att inte låta Johannes straffa ut sig, så som hon själv gjort på högstadiet i skolan. Som tur var såg en manlig lärare till slut hennes rädsla och kunde hjälpte henne tillbaka innan det var för sent.

– Jaså, kommer du nu igen, säger Johannes på sitt vresiga sätt. Fast han ser inte särskilt missbelåten ut när han sträcker henne handskarna.

– Hur skulle jag kunna låta bli. Det är inte särskilt ofta som jag får chansen att slå en knockout.

© Iréne Svensson Räisänen
Fick 5:e pris i LT novelltävling 2005

Bloggar etiketter: , , , ,

lg share en Boxarn
Maj 022005
 

– Hej! Jag heter Jasrin Habi, jag är 23 år och kommer från Bagdad i Irak. Sverige är ett mycket bra land för…

– Vad sa du? Bakgrundsljud? Jag hade tänkt komma till det om du inte avbryter mig.

– Jo, jag sitter på läktaren i Riksdagshuset i Stockholm och…

– Vad är det nu då? Hur det kommer sig att jag är i Sverige mitt under en riksdagsdebatt? Jag kommer till det, sa jag!

– Om jag nu får prata i fred och du lyssnar, ska jag berätta varför jag är just här. Jag kom till Sverige för 3 år sen utan att veta nånting om det här landet. Inget annat än att det är kallt. Och att här kan jag få vara den jag är. Men…

– Som kvinna? Vad jag vet är kvinnorna kvinnor även i Irak!

– Låt mig fortsätta. Om jag hade varit en vanlig kvinna skulle inget fått mig att lämna mitt land, min familj, släkt och vänner. Men en kvinna som älskar kvinnor har ingen framtid där.

– I Sverige däremot riskerar ingen dödsstraff för sin kärleks skull. Här kan jag leva tillsammans med en kvinna…

– Att bli avbruten hela tiden är mycket irriterande!

*

– Vi väntar på riksdagens beslut om en partnerskapslag för oss homosexuella. Min älskade och jag sitter tillsammans med våra vänner och lyssnar på debatten.

– Nästan alla inleder med att säga: ”jag är emot diskriminering och har absolut inga fördomar. Men… ” Och sen kommer det de just sagt det inte är.

– Vad säger du? Har svenskarna inga fördomar? Jo, det har ni visst det! Precis som i Irak eller vilket annat land…

– Går inte att jämföra?

– Här i Sverige är det inte fint att säga högt vad man tycker.

– Nej, just det.

– Vet du, ibland tror jag den enda skillnaden mellan våra länder är dödsstraffet. Men för det inte vidare är du snäll. Nån skulle kunna bli arg och det får inte ni svenskar bli.

– I sex timmar har jag suttit här och lyssnat. Mina svenska vänner säger att debatten aldrig tycks ta slut.

– Vad jag tycker? Att det ska bli ett ja, så klart!

*

– Längtar hem till Iran? Ja, hur kan du veta det? Du har bott utomlands…

– Det är inte samma sak. Jag kan aldrig återvända till mitt hemland. Aldrig!

– Ingen i min familj eller släkt skulle vilja kännas vid mig. Och mina vänner skulle inte våga av rädsla för att bli avslöjade.

– Ändå längtar jag ofta till Bagdad. Till min mamma och mina syskon. Jag saknar kryddoften på marknaden, maten och känslan av att höra till.

– Ibland längtar jag till biblioteket.

– Varför? För kvinnorna!

– Regeringen gör allt för att hålla män och kvinnor åtskilda. Så kvinnorna har fått egna offentliga lokaler. Min far ville att också vi flickor skulle få utbildning. Jag kunde besöka bibliotekets läsesal så ofta jag vill. Om bara någon av mina bröder följde mig fram och tillbaka…

– Värre än i Sverige? Vad menar du? Nu börjar jag bli trött på dig. Har du glömt bort att du ska lyssna när jag berättar. Det här är faktiskt en monolog!

*

– Min far frågade min mor till råds om mitt kommande giftermål. Och hon varnade mig. Hon visste jag inte passar för äktenskapet, som hon sa, genom några vänner fick jag kontakt med två bögar. De var villiga ta med mig, om jag ville.

– Ville?!

– Bättre här? Jodå, på många sätt. Men jag älskar mitt land och dess folk.

Och det har hänt jag undrar hur hon har det, hon som blev kvar.

– Skulle det ha varit lättare om jag gett upp kärleken? Gett upp mig själv? Givit mig inför de traditioner jag trots allt var uppvuxen med.

– Jag tror inte det…

*

– Varför de skriker? Det är äntligen dags för omröstning!

– Vad det blev? 171 röster för och 141 röster mot.

– Tacksam? Menar du att jag skulle vara tacksam för att jag får stanna i Sverige?! Du sa du förstår och så vill du att jag ska… nej, vet du vad! Det är tur jag bara är en påhittad person i en monolog och du en lika osannolik lyssnare. Annars vet jag inte vad jag skulle ha gjort med dig…

© Iréne Svensson Räisänen
Radiomonolog som uppförts i ”Skriv så spelar vi ” P3 Sveriges Radio

Bloggar etiketter: , , , , ,

lg share en Jasrin Habi
Apr 292005
 

Hon hade gått ut i vattnet till det nådde midjan. Sjön var skyddad av de omgivande fjällen; vattenytan orörd så när på plogfåran efter den långa tunna kroppen. Köldens darrningar fortplantade sig vidare mot land.

Jag hade gått i uppförsbacke länge, nu trodde jag mig vara framme vid krönet. Allt skulle gå lättare; inte utför bara rakt fram. Efter tre år av arbetslöshet, nytt arbete som mentalskötare, ny kärlek som verkar vara i balans med både sig själv och mig.

– Stanna, ville jag ropa till kvinnan. Men hon var allt för långt borta för att höra och visste helt tydligt vad hon ville.

Genom kikaren såg jag hennes ansikte. Nollställt, avslöjandes inget av det som måste pågå inom henne. Hon gick sakta prövande, som man brukar i okänt vatten. Endast kläderna avslöjade hennes verkliga avsikt.

Kvinnan tog ytterligare ett par stapplande steg, svajade till men återfick balansen. Blev åter stående, tvekade, tittade rakt fram med oseende ögon.

Jag hade sett mer än jag velat se; blommande ljung, brusande bäckar och hon i sjön. Tystnaden omslöt mig från alla håll. Den isande vinden som nyss piskat mina kinder kändes inte längre.

För en knapp halvtimme sedan hade jag slagit igen bildörren, bestämt möte om en halvtimme och sagt hejdå till mitt ressällskap. Och börjat följa stigen mot Hadangerviddan.

Kvinnan började åter igen gå längre ut. Utan att halka eller ramla gick hon till bara huvudet syntes.

– Vänta, jag kommer, skrek jag mot min vilja.

Att ta mig ton, visa att jag finns har aldrig legat för mig. Jag vill bli sedd, gå på upptäcktsfärd i, avdammad som böckerna i biblioteket. Bli godkänd aldrig förkastad.

Med kikarlinsen som skydd sprang jag med ögon på kvinnan. Min kropp hade tagit kommandot, jag hade bara att hänga med. Plötsligt snubblade jag på en sten, var snabbt upp igen, nonchalerade värken i vänster ankel och hela tiden förbannade mitt stillasittande liv.

Huvudet som nu guppade upp och ner, kom allt närmre mig. Just som jag nådde stranden försvann det under ytan. Plopp…

Mitt skrik hest av förtvivlan for rakt över vattnet, slog in i berget på andra sidan, slungades tillbaka. Knäna vek sig och allt blev svart.

Åter vid sans sken solen, fåglarna sjöng, en lätt bris for över sjön. På ostadiga ben gick jag till bilen.

Mitt ressällskap dök punktligt upp. Under tystnad såg jag henne ta av sig de blöta kläderna och ta på sig en torr träningsoverall.

© Iréne Svensson Räisänen

Bloggar etiketter: , , , , , ,

lg share en Sjön

Wp Plugin by capn3m0

Performance Optimization WordPress Plugins by W3 EDGE