Under hela min uppväxt hade du funnits där i utkanten av mitt liv, pappa. Aldrig nära, men tillräckligt för att vi aldrig helt tappade kontakten. Du hade dina perioder då du var försvunnen, antingen söp du eller satt på torken men du dök alltid upp igen hos mina fosterföräldrar. Skickade ett kort till min födelsedag eller hade med dig en present när du kom.
Jag som inte älskade klänningar bar med stolthet den vita med blå blommor du köpte till skolavslutningen i 2:an. Du gav mig en barbiedocka och till den en blå garderob fylld med kläder. Trots att jag inte lekte med dockor uppskattade jag gåvan och lät min kusin leka med den.
I mina viktigaste stunder var du med. Inte alltid nykter, som när du vinglade in på min mottagning efter konfirmation. Du kom, och det var mer än mamma gjorde.
Pappa, vad var det som gjorde att du plötsligt slutade höra av dig och skicka kort? Spriten? Nej, även om den alltid var min värsta konkurrent så kom inte perioderna oftare eller varade längre. Skammen? Du sa alltid att jag skulle uppföra mig och göra som mina fosterföräldrar ville. De var ju, enligt dig, snälla som ställde upp och tog hand om mig. Jag tror du skämdes över att du inte själv klarade av att göra det. Men så hade det alltid varit och vad skulle plötsligt ha gjort den skammen tyngre att bära…
Var det skammen över att din dotter mådde dåligt psykiskt och behövde hjälp av psykvården? Jag tror, pappa, att det var en del av det hela. Inte nog med att du skämdes över ditt misslyckande som förälder utan nu fick du också känna skam över att jag var en dåre.
Pappa, är det här sanningen? Inte hela, tror jag. Du var *homofob och lyckades aldrig sätta dig över det faktum att din äldsta dotter har förmågan att älska en kvinna och inte en man.
Visst har jag rätt? Efter att jag berättade det för dig när jag fyllde 15 år förmanande du mig alltid att sköta mig, vara normal och låta dig slippa skämmas för mig. Med vilken rätt bad du mig slippa skammen? Jag som sett dig allt för många gånger vingla berusad vid fel tillfällen. Hört dig sluddra i telefon:
– God jul.
Fler intressanta texter:
HBTQ-tjejer
Blogline
Skammen är svår att bära, för alla.
Kanske bland det tyngsta….
Det gäller att inte släpa på den!
jag tycker att du är så stark som orkar berätta om allt du varit med om och hoppas att du ska få vara lycklig för resten av ditt liv.
imse: Tack för att du läser!
Jo, skam ska man inte bära på.
I självbiografin så blir det värre ett tag till men…
Kan det bli värre???
Iréne, jag har inte läst dina tidigare kapitel (än). Tycker om detta kapitel. Undrar varför pappor så ofta är i utkanten, som du skriver? Känslan av trygghet, att alltid i alla lägen kunna gå till sina föräldrar för tröst och förståelse borde vara möjligt för alla. Varför är vi så rädda för varandra? Ska läsa övriga kapitel vid tillfälle.
Ethel Tack för att läser!
Pappor, i varje fall av min och äldre generationer har ofta varit frånvarande pga jobb, tradition och inte minst för att kunna försörja familjen.