Fotografiska museet i gamla Tullhuset i Stockholm

Igår var jag och Tuulikki på nyöppnade Fotografiska i gamla Tullhuset i Stockholm. Den utställning som väckte mitt intresse, känslor och ställde det förväntade på huvud var Joel-Peter Witkins utställning Bodies. Tyvärr såg vi den sist men hade båda svårt att lämna den fast vi var trötta. Fotografens teknik att använda likdelar i sina bilder kan först verka otäck och chockerande. Men bilderna är så pass bearbetade att dom förväntade äckelkänslorna uteblir. Istället får jag mig en tankeställare om vad som är liv och död, att döden kan vara vacker i all sin förfärlighet. Och att människans, min egen skröplighet, kanske inte ser likadan ut i betraktarens öga som mitt.

Först såg vi Lennart Nilssons utställning”Ett barn blir till” och den tillförde inget nytt av vad jag inte redan sett av den fotografen. En väntad publikvänlig utställning som inte går att tycka annat än att den är fascinerande. Vem är inte intresserad av ett barns och därmed sin egen tillkomst?

Vee Speers bilder i The Birthday Party har jag sett förut och dom lämnande mig mer eller mindre lika oberörd som tidigare. Jag ser att hon leker med könsroller och symboler, men jag blir varken provocerad eller tvingas tänka till. Det blir ett enda: Jaha?

Annie Leibovitz utställning A Photographer’s Life är museets stora publikdragare. Jag faller inte lika pladask för hennes bilder som jag väntade mig att göra. Många av hennes kändisbilder har jag sett tidigare och jag inser att tekniken är så bra som den bör vara av en så hyllad fotograf. Fast just dom bilderna lämnar mig totalt nollställd. Däremot tycke jag om en del av hennes naturbilder och kan inte låta bli att bli berörd av hennes bilder på livskamraten Susann Sontag i Sarajevo. Som helhet känns utställningens 193 bilder väl mastigt. Jag önskar att jag fått slippa hennes journalistiska fotografier och dom mest privata av familjen. Men då hade det inte passat in med utställningens namn.

Anders Petersens bilder i utställningen From Back Home väcker igenkännande med alla dessa kontaktsökande människor som tittar ut från dom dokumentära bilderna. Ibland småler jag för att i nästa stund sätta leendet i halsen då den basala längtan efter gemenskap och kontakt skriker mot mig. En oväntad reaktion då min förväntning var en helt annan vid första anblicken.

Sammanfattningsvis så gav mig dom publiktillvända och väntade utställningar litet eller inget alls. Medan Bodies av Joel-Peter Witkins gav mig en helt annan positiv upplevelse än förväntat.

Dessutom är gamla Tullhuset en miljö som passar fotografiet utmärkt. Ljuset och närheten till vattnet ger besöket en extra dimension. Jag väntar redan på nästa utställning!

Jag ger 4 stjärnor av 5 till Fotografiska museets fem öppnande utställningar. Utan Witkin hade det blivit 2 starka stjärnor.

Andra bloggar om: recension, recensioner, Fotografiska, Fotografiska museet, foto, fotografi, Joel-Peter_Witkin, Anders Petersen, fotograf, fotografer, utställningar, Annie Leibovitz, Vee Speer, Lennart Nillson, kultur