Min plats bland orden

Regi: Daniel Alfredsson

Manus: Jonas Frykberg. Baserat på Stieg Larssons bok

Skådespelare:
Noomi Rapace – Lisbeth Salander
Mikael Nyqvist – Mikael Blomkvist

Lena Endre, Peter Andersson, Hans Alfredsson mfl

I lördags var jag och såg filmen Flickan som lekte med elden. Efter den första filmen i Milleniumserien hade jag stora förväntningar. Något jag vet att jag inte ska ha när jag går på bio. Som action är den seg men som thriller OK.

Handlingen ligger nära boken och manusförfattaren har kämpat för att få med så mycket som möjligt dom 2 timmar och 9 minuter som filmen pågår. Det blir snuttifierat och gestaltningen blir lidande. Dialogen är betydligt sämre än i Män som hatar kvinnor. Skådespeleriet har brister i birollerna som det inte fanns i den första filmen.

Störst behållning har jag av Noomi Rapace som Lisbeth Salander. Hon bär upp hela filmen och gör det med ilska, aggressivitet och hämndlystnad. Ingen av dom andra skådespelarna i filmen kommer i närheten av hennes prestation. Men så handlar hon också istället för att prata.

Sammanfattningsvis så lyckas uppföljaren till succén Män som hatar kvinnor inte nå upp till samma nivå. Den är våldsam och allt för summarisk för att våldet ska få en bakgrund. Kanske beror det på att hela trilogin skulle ha blivit en teveserie och inte biofilm. Har du inte läst boken, gör det istället för att se filmen!

Jag ger 3 plus till Flicka som lekte med elden.

Andra bloggar om: flickan som lekte med elden, män som hatar kvinnor, stieg larsson, lisbeth salander, film, filmer, recension, recensioner, filmrecensioner, Noomi Rapace, våld, hämnd, Daniel Alfredsson, milleniumserien

Regi: Niels Arden Oplev

Manus: Nicolaj Arcel, Rasmus Heisterberg. Baserat på Stieg Larssons bok

Skådespelare
Noomi Rapace – Lisbeth Salander
Mikael Nyqvist – Mikael Blomkvist

Igår såg jag Män som hatar kvinnor. Jo, jag har läst boken men tycker för ovanlighetens skull att filmen är bättre. Varför? Filmen har koncentrerat sig på deckarintrigen, Harriets försvinnande, och skalat bort mycket av Lisbeth Salanders och Mikael Blomkvists privatliv. Det fick svälla ut för mycket i Stieg Larssons bok och gjorde den onödigt lång.

Utöver skådespelarnas insatser, som från minsta biroll till huvudpersonerna är utmärkta, fascineras jag av den osvenska klippningen. Dom snabba kasten, dom korta scenerna som ger bakgrund och fördjupar personkaraktärerna, ger filmen ett starkt driv framåt – den stannar inte en sekund upp och mal på vilket tyvärr är vanligt i svenska filmer. Jag är också tacksam över att filmmakarna litar på tittaren och inte låter en enda scen blir övertydlig.

Sammanfattningsvis är Män som hatar kvinnor något så ovanligt som en spännande och sevärd svensk thriller. En som berör och rör om inombords – jag ser fortfarande våldtäktscenerna framför mig. Filmen passar utmärkt att gå och se just idag på kvinnodagen.

Jag ger 4 plus till Män som hatar kvinnor och tror att filmen är början på den utlandslansering Noomi Rapace är värd.

Andra bloggar om: män som hatar kvinnor, film, filmer, recension, recensioner, filmrecensioner, Noomi Rapace, kvinnodagen, kvinnovåld, våld mot kvinnor, våld

Nyligen var jag och frugan och såg utställningen Rainbow animals (Varför duger inte den svenska översättningen?) på Naturhistoriska museet, Stockholm. Kan inte säga att jag hade några förväntningar. Tänkte mest att det skulle bli kul att se vad dom gjort om homo- och bisexuallitet hos djuren. Och jag var inte lika förvånad som massmedia visat sig vara att det existerar bland djuren. Kor som besteg kor såg jag redan som liten.

Däremot blev jag förvånad och besviken över hur innehållet är presenterat i utställningen. Bild på djur och faktatext eller uppstoppat djur och faktatext. Variationen är lika med noll när det gäller att presentera det som vetenskapen kommit fram till. Varför? Tycker museet att innehållet i sig är så uppseendeväckande att det talar för sig själv?

Sammanfattningsvis så inser jag att en utställning som Rainbow animals fyller sin plats som folkupplysning. Men risken är stor att dom som skulle behöva se den aldrig kommer sätta sin fot där. Tyvärr är det nog redan invigda människor, som jag och frugan, som besöker naturhistoriska museets något statiska presentation av regnbågvärldens djur.

Jag ger 3 plus till Rainbow animals som håller öppet tom 3 maj 2009.

Andra bloggar om: recension, recensioner, Rainbow animals, naturhistoriska museet, hbt, gay, homosexuallitet bland djur, homosexuallitet, bisexuallitet, utställning, utställningar, kultur

Nyligen såg jag utställningen ”Maria – drömmen om kvinnan” på Historiska museet i Stockholm. Det som fascinerande mig var inte dom ihopsamlade kyrkoskulpturerna av Maria utan texterna av Maria Sveland. Utställningen som helhet fick mig att fundera på mitt eget förhållande till Jungfru Maria.

Allra mest berörde mig, utöver Eva Dahlgrens suggestiva musik, dansaren Virpi Pahkinens verk ”Kalagni. Intressant är dom kvinnliga präster, andra troende kvinnor inom olika samfund och icketroende som berättar om vad Maria betyder för dom. Konstnären Ann Hamiltons bilder som är inspirerade av museets skulpturer berör mig tyvärr inte. Men det gör bildspelet där Gunilla Rör berättar om Marias liv.

Sammanfattningsvis imponerar ljus- och ljudsättning av utställningen. Och den väcker frågor vilket för mig är ett bevis på att den fungerar.

Utställningen ”Maria – drömmen om kvinnan” får tre plus av mig.

Fotnot: Utställningen kan ses tom 30 november.

Andra bloggar om: recension, recensioner, Maria – drömmen om kvinnan, jungfru Maria, utsällning, utställningar, historia, historiska museet, Maria Svedland, Eva Dahlgren, Ann Hamilton, Gunilla Rör, Virpi Pahkinen, religion, kultur

”In hate we trust”

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Musik: Eva Dahlgren

Text: Lars Gårdfeldt

Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin har gjort det igen, en fotoutställning som provocerar och visar den våldsamma verklighet allt för många drabbas av. I ”In hate we trust” ingår åtta bilder, där var och än tar upp det våld hbt-personer utsätts för i Sverige, världen runt och just nu. Ett våld många heterosexuella inte är medvetna om och därför indirekt medverkar till det.

Fotografierna är belysta på ett sätt som understryker hur inspirerad fotografen är av barocken. Lägg där till Eva Dahlgrens ordlösa nynnande, den sorgset vaggande musiken och texten till varje bild av Lars Gårdfeldt. Det är starkt, effektivt och jag har svårt att tro att någon går oberörd ut från utställningen.

För mig är våldet ingen nyhet. Och bilden där en kvinna blir våldtagen och dom katolska prästerna och biskoparna se på utan att ingripa gör mig fysiskt illamående. Det kommer för nära min egen verklighet.

Utställningen är aktuell, modig, naken och fotografen Elisabeth Ohlson Wallin kan verkligen sitt hantverk. Detta tillsammans med musiken och texten gör att jag inte kan annat än fem plus till ”In hate we trust”.

Utställningen pågår tom 24 juni 2008 i Konsthallen, Luna Kulturhus, Södertälje.

20 jul – 24 aug Örnsköldsviks Museum & Konsthall

14 sep – 19 okt Söderhamns konstförening

9 nov – 14 dec Östergötlands länsmuseum

2009

17 jan – 1 mar Alingsås konsthall

15 mar – 19 apr Örebrorättighetscenter
Uppdatering 25/6: Den 24 juni 2008 riktade, enligt LT, Sverige demokraterna ett hot mot utställningen i Södertälje.

Uppdatering 26/6: Det var inte Sverige Demokraterna som, enligt LT, låg bakom hotet utan NSF, Nationalsocialistisk front.

Andra bloggar om: in hate we trust, Elisabeth Ohlson Wallin, fotouställning, foto, fotografier, bild, våld, hatbrott, hbt, gay, Eva Dahlgren, Lars Gårdfeldt, barocken, kultur