Min plats bland orden

Maggan

Första morgonen i Maggans säng, i hennes hyresrum i villan utanför Råsundastadion i Solna, vaknade jag fullt påklädd. Bredvid mig i den smala enkelsängen snarkade Maggan i jeans och svart polotröja. Försiktigt utan att väcka henne, steg jag upp och gick till toaletten ute i hallen på husets övervåning. Så tyst jag kunde smög jag tillbaka in i rummet.

– Godmorgon, sa Maggan från soffan och log med sina mörkbruna ögon som inte bar ett spår av bakfylla. Sovit gott?

– Ja tack, ljög jag artigt. Ett par timmar i orolig slummer och i kamp mot tyngdlagen för att inte ramla i golvet var inte mycket till sömn.

– Kom tillbaka hit, sa Maggan och klappade med handen bredvid sig i sängen. Hon såg uppfordrande på mig där jag stod strax innanför dörren.

Funderande på vad hon förväntade sig gjorde jag som hon sa. Stel som en pinne la jag mig ner och tittade upp i taket.

Maggan böjde sig fram och kysste mig. Till min förvåning besvarade jag kyssen nyfiket.

Andra dagen med Maggan var en fredag. Resten av dagen och helgen gick vi bara upp för att gå på toaletten, dricka näskaffe och äta. Maggans specialare var spagetti eller ris med ketchup. Den enkla värmeplattan och vår brist på pengar inbjöd inte till några större kulinariska upplevelser.

Vad vi gjorde mer? Utforskade varandras kroppar och själar.

Maggans bakgrund var inte helt olik min. Hon hade växt upp med sina finlandssvenska föräldrar i Helsingfors fram till att hon skulle börja skolan. Då skilde sig föräldrarna, pappan gifte om sig och mamman hittade snart en ny man som hon blev med barn med. Den nya mannen vill inte ha en annan mans barn i sitt bo, så Maggan fick flytta till en fosterfamilj i Ingå lägst ner på Finlands södra kust. Hon trivdes hos sina nya föräldrar, men längtade efter sin mamma.

Styvpappan ändrade sig efter tre år och Maggan flyttade hem till sin mamma och sina två styvbröder. Mammans nya man favoriserade sina söner framför sin styvdotter och misshandlade henne både psykiskt och fysiskt.

Mina och Maggans liknande erfarenheter, förutom de sexuella övergrepp som jag aldrig pratade om, förde och höll oss samman. Förälskad? Nej, men jag hade roligt i hennes sällskap och det räckte just då. Fast mest av allt var hon en väg bort från mina fosterföräldrar.

– Du är bara 16 år och hon 18, sa min fosterpappa, då jag vid kvällsmaten två månader, och åtskilliga besök i villan i Råsunda, senare berättade om Maggan och att vi tänkte flytta ihop i en andrahandslägenhet.

Maggan hade via en arbetskamrat hittat en möblerad etta med kokvrå på S:t Paulsgatan vid hörnet av Mariatorget på Södermalm i Stockholm.

– När du blir myndig kan du göra som du vill, sa min fostermamma och ställde ner karotten med potatis med en smäll. Än så länge bestämmer vi.

– Det är olagligt. Om du flyttar anmäler vi henne och hon får fängelse. Han, som utan tvivel var herre i sitt eget hus, tittade mig stint i ögonen ett par sekunder innan han räckte sig efter fatet med stekt strömming och tog för sig.

– Jag ska prata med min riktiga pappa, sa jag och reste mig så snabbt från stolen att mjölkglaset välte. Han hjälper mig säkert.

Min biologiska pappa var inne i en av sina perioder och gick inte att få tag på. Jag vände mig istället till min förmyndare, som med stöd av BUP:s utlåtande att ”mina fosterföräldrar inte var bra för mig” gick med på att jag fick flytta.

Maggan blev inte anmäld och av någon anledning jag fortfarande inte förstår kvarstod mina fosterföräldrar som mina vårdnadshavare, och gjorde så till jag blev myndig vid 18 års ålder.

Lagom till valborgsmässoafton 1974, knappa månaden innan jag fyllde 17 år, tog jag bussen med mina kläder i två kassar till tåget i Märsta, lägenheten vid Mariatorget och Maggan.

Hon hade redan flyttat in när jag steg innanför dörren till det som skulle bli min lägenhet i knappt två år.

– Jag har sagt upp mig från Marabou, sa Maggan när hon kysste mig välkommen. Inte kan jag jobba sena kvällar och helger nu när jag har dig.

Hennes mun smakade Bacardi och Cola, som den ofta gjorde. Jag drog mig undan och började packa upp mina kläder.

– Men hur ska vi nu få pengar till hyran? undrade jag och la mina stumpor i en av de två byrålådor som var mina.

– Jag har fått jobb som hotellstäderska. Maggan tog en stor klunk ur sitt grogglas och satte sig i den slitna chokladbruna bäddsoffan som ingick i möblemanget och hyran. Du kan säker också få börja där.

Karin Boye och jag

Höstterminen på Lundellska gymnasiet tillbringande jag mer på Flustret uteservering vid Fyrisån än i klassrummet. Jag som aldrig tidigare skolkat smet från matematik, franska, psykologi, och ja allt utan svenskan, för att umgås med Karin Boye.

Året innan, i 9:an, hade min svensklärare introducerat mig, och mina klasskamrater, för de svenska klassiska diktarna. Vi läste Anna Maria Lenngrens epigram, Verner von Heidenstams nationella poem, Gustaf Frödings svårmodigt kärlekshungrande poesi och Karin Boyes svärmiska lyrik. Utan att veta något om hennes kärlek till kvinnor och självmordet talade Boye till mig genom tiden. Knappast var jag den enda tonåring som inspirerats av dikter som ”Önskan” och ”Nu vet jag” till att börja skriva egna febriga kärleksdikter.

Poeten som avslutade sitt liv lutad mot ett träd på en kull i Alingsås 1941 fick mig att inse att kärlek, all kärlek är vacker och inte platsar bland pedofiler och nekrofiler i biologiboken.

Stärkt av orden ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. / Oändligt är vårt stora äventyr.” hängde jag upp bilder av Janis Joplin. Audrey Hepburn, Suzi Quatro och sensuella okända lättklädda kvinnor på väggen i mitt rum där i villan i Uppsala. En provokation? Självklart.

Reaktionen lät vänta på sig då Gun-Britt, som skulle hålla ett vakande öga på mig, sällan var hemma samtidigt som jag. Hon hade fullt upp med sitt liv som lärare och ensamstående mamma. Själv gick jag från det ena caféet till det andra, skrev block efter block fullt med dikter till Mia, om livet och döden, och var tillsammans med min nya bekantskap – Karin Boye. Nej, Gun-Britt anade inte att jag skolkade. Inte ville hon heller veta. Hon fick betalt för att ha mig där och det räckte.

Efter att ha prövat mig fram med Karin på Lidingö vill jag ha mer. Hon hade också fått mig att förstå att det fanns fler som jag. Att jag inte var ensam i hela världen om att föredra tjejer framför killar. Strax innan jag flyttade till Uppsala hade jag läst i Inges & Stens sexrådgivningsspalt i Expressen att det fanns något som hette RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, och de skulle ha en lokal i Stockholm. En månad in på terminen tog jag reda på adressen och skrev dit.

Vad jag skrev? Jag berättade om mig själv, om min olyckliga kärlek till Mia och att jag behövde träffa andra som var som mig. När svaret kom förstod jag att min låga ålder, 16 år, ställde till problem. Då 1974 och fram till 1978 var åldersgränsen för samkönade relationer 18 år.

Att RFSL inte vågade ta mot mig spelade mindre roll. Jag svarade på en kontaktannons i DN och började brevväxla med en 18-år gammal tjej, Maggan, som nyligen kommit till Solna från Helsingfors för att jobba på Marabou i Sundbyberg. Hon blev räddaren ur mitt utanförskap.

Höstterminen närmade sig slutet och min svensklärare sa en dag:

– Du går bara på mina lektioner. Hon tittade fundersamt på mig medan hon plockade upp böckerna från katedern. Varför?

– Jag orkar inte med dom andra, sa jag medan jag trampade otåligt på tröskeln.

– Jag vet att du förstår att det inte fungerar att göra så, sa hon och såg allvarligt på mig genom de runda glasögonen. Antingen måste du börja gå på alla lektioner eller sluta helt.

Jag som egentligen tyckte om att lära mig nya saker ville gärna fortsätta men hade fullt upp med att ta mig upp ur sängen varje morgon. Kämpade för att hitta en mening i att göra om det nästa dag och nästa, nästa, nästa… Ångesten var alltid närvarande och det tog all min kraft att hålla den tillbaka.

Dagen före lucia knackade Gun-Britt på min dörr och öppnade den. Hon tvärstannade på tröskeln då hennes blick hittade bilderna på väggen. Utan att säga vad hon kom för att fråga eller meddela vände hon och gick ut igen.

Den kvällen lagade jag raggmunk till oss alla tre. Jag stod böjd över stekpannan då Gun-Britt kom in.

– Vad lagar du, Iréne?

– Raggmunk utan fläsk, svarade jag utan att vända mig om. Det är färdigt snart. Var är Peter? Raggmunk ska ätas varma.

– Han sover hos en kompis. Gun-Britt tog ut två tallrikar ur ett av köksskåpen och började duka. Vilket passar bra eftersom jag vill prata ensam med dig.

– Jaha, sa jag och anade oråd.

Flytten

Var fanns du, pappa, när min ångest tog över? När jag blev intagen på psyket? Då alla utom du, den enda jag lyssnade på, bestämde var jag skulle vara, göra och inte göra. För vet du, pappa, då när jag var 15 år, fyllde 16, trodde jag fortfarande att du brydde dig. Att din kärlek till mig, min lillasyster, var starkare än den till flaskan. Jag trodde du förstod att ditt ord var min lag.

– Du måste börja använda BH, sa min fostermamma i provrummet på Tempo i Uppsala.

– Aldrig i livet! sa jag och granskade mina bröst som tagit fart och växt i rasande fart under vinter. Men BH, nej, det var ännu långt dit.

Min fostermamma och jag bråkade i dagar om saken, min fosterpappa sa som vanligt ingenting, innan hon fick nog.

– Då ringer jag pappa Sten…

Och du kom den helgen, pappa, med en gul och en grön BH i minsta storlek.

– Du ska lyda din fostermamma, sa du när du gav mig paketet.

Pappa, det var ju bara dig jag löd. Enbart dig jag erkände som förälder och älskade villkorslöst.

Sista terminen i 9:an satt du på torken. Du kämpade med dina egna demoner och hade varken tid eller ork med mig. Sommaren mellan grundskolan och gymnasiet, min nuvarande fosterfamilj och nya, Mia och nästa kärlek gick i väntan. Före flytten besökte jag dig, pappa, i din 1:a i Märsta centrum. Du hade just muckat, var torrlagd trodde jag, och behövde hjälp med städningen.

Så jag putsade fönster, skurade badrummet och golven. Plockade jag kasse efter kasse fulla med tomglas. Du undvek att se mig i ögonen när jag räckte dig dem och du gick ut och slängde dem i containern på gården.

– Jag bäddar rent i sängen, sa jag när du något mindre rakryggad kom tillbaka in.

– Det behövs inte! sa du och gick med oväntat snabba steg mot garderobsdörren. Du har varit så duktig, Iréne. Jag gör det medan du sätter dig i köket och vilar.

Min hand nådde först handtaget till dörren där du, pappa, förvarade sänglinnet. Du frös fast i ögonblicket, då jag öppnade dörren och lyfte upp två lakan från den översta hyllan.

– Jag tar fram… jag avbröt mig och tog ner flaskan med Renat från hyllan där den legat gömd och gick, utan att se åt dig, ut i köket, skruvade av korken och hällde ut innehållet i vasken.

Till min förvåning, pappa, gjorde du inget försök att stoppa mig eller bortförklara. Nej, jag slapp ännu en av dina lögner. Du bara satt där på den obäddade sängen, med huvudet böjt och såg i golvet.

Just då, i den stunden insåg jag att jag och min lillasyster alltid kommit och skulle komma i andra hand för dig. Ingen kvinna, inga barn skulle få den kärlek du gav alkoholen.

Insikten om vem du var gav mig modet att riskera att helt förlora dig. Jag satte mig ner bredvid dig, tog ett djupt andetag och berättade vem jag var.

– Pappa jag är kär i en tjej, Mia. Jag är homosexuell.

Din reaktion, då och där, var lika med ingen. Utan att se åt mig gick du tyst in i badrummet. Ljudet då du skruvade av korken hördes genom dörren till mig på sängen.

Pappa, du sa inte ett ord förrän det ringde på dörren och min fosterpappa kom för att hämta mig.

– Iréne, sa du innan du öppnade dörren, glöm dom där dumheterna. Uppför dig ordentligt och var snäll mot Erik och Gullan som tar hand om dig.

Det var allt du någonsin sa om saken. Som om du glömt vad jag sagt fortsatte du att fråga efter pojkvänner de få gånger vi träffades igen.

När hösten kom, med flytten till Uppsala och ett inackorderingsrum hos en nybliven änka och hennes 10-årige son i en villa i Norby, hade du igen gett dig hän åt spriten. Du fanns inte där då när jag som mest behövde dig. Men det hade du aldrig gjort… Eller hur, pappa?

Någon ny fosterfamilj hittade inte socialen men Gun-Britt, en medelålders lärare, gick med på att låta mig hyra ett rum och mot betalning hålla ett vakande öga på mig. Se till att jag gick upp och till skolan på morgonen, fick mat i magen, läste läxor och inte var ute för länge på kvällarna. Mina fosterföräldrar fortsatte att vara mina förmyndare fram till jag fyllde 18 år.

Flytten till Uppsala var dömd på förhand att misslyckas. Nytt hem och ny skola Lundellska gymnasiet, men samma Mia i klassen. Och ändå inte. Mia som också var min bästa vän drog sig undan, skaffade nya vänner och en pojkvän. Själv kämpade jag för att hålla näsan över ytan.

Du kämpade på ditt håll, pappa. Och två som håller på att drunkna kan inte rädda varandra.

© Iréne Svensson Räisänen

Författarens kommentar: Tyvärr blir det just nu inget mer om Karin. Möjligen kan jag brodera ut det lite mer vid en omskrivning. Fast å andra sidan så är mina minnesbilder få och fragmentariska och det är en självbiografi. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

Läs alla föregående kapitel!

Andra bloggar om: offer? NEJ Tack!, bloggroman, alkoholism, roman, självbiografi, bok, böcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, lesbisk kärlek, tonårskärlek, kärlek, ångest, skrivande, författande

Genuint, lika med vad?

Det blev snabbt en vana. Den att min kropp tog över, stängde ner och jag föll till golvet. Inte bara en gång, utan två, tre gånger om dagen vaknade jag upp liggandes med en ring av människor runt mig.

– Vi kan inte hitta något kroppsligt fel, sa den till pensionen komna manliga läkaren i Knivsta.

Efter alla blodprover, EKG och EEG var jag bevisligen frisk. Ja, förutom blodbrist som är vanligt för en menstruerande kvinna, var min kropp i topptrim.

– Svimningarna kan vara psykiskt betingade, fortsatte läkaren. Jag skriver en remiss till BUP, Barn- och ungdomspsykiatrin på Akademiska i Uppsala.

Min fosterpappa reagerade med att ta avstånd, gå än mer in i tystnaden medan min fostermamma letade förklaringar.

– Varför har du det här under kudden? undrade hon och räckte fram ett fotografi.

Mia log mot mig som hon gjorde varje kväll jag kysste henne god natt.

– Vet inte. Det…

– Är du kär i henne? avbröt hon otåligt.

– Ja, jag älskar Mia. Jag såg henne trotsigt rakt i ögonen.

– Det berättar du inte för pappa! Hon såg oroligt på mig i några sekunder innan hon räckte mig fotot.

I väntan på att jag skulle läggas in på BUP för utredning gick jag till skolpsykologen. Jag undrar vad vi pratade om de timmarna. Inte var det om min fosterpappas övergrepp, inte heller om varför min mamma inte längre hämtade mig in till sig eller min kärlek till Mia.

Tystnaden växte runt mig i takt med att människorna vek undan med blicken, jag blev osynlig. När jag i mitten på sista terminen i nian steg innanför dörren till BUP ekade det Inom mig: ”Du är galen! Du är galen! Du är galen…”

På BUP blev jag synlig igen. De gjorde Rorschachtest (2*)och pratade om hur viktigt det är att prata. Och det gjorde de men inte jag. Hur går det att öppna dörren till det du använder varje sekund och all din styrka att stänga inne?

På helgerna fick jag permission och besökte mina fosterföräldrar. En söndagskväll satt min fosterpappa för ovanlighetens skull kvar när jag satte mig i soffan framför teven. Efter Aktuellt var det ett program där psykologen Maj-Britt Bergström Walan tog upp ämnet homosexuallitet, som då klassades som en sjukdom. Ett lesbiskt par berättade om sin kärlek och kampen för att få älska varandra.

Jag iakttog spänt min fosterpappa, väntade på en reaktion.

– Det är sjukt, sa han plötsligt rakt ut med blicken på teven. Helt mot naturen. Två kvinnor kan inte göra barn. Det är ju det allt går ut på! Och två karlar tillsammans… det är så vidrigt att jag mår illa vid blotta tanken! Såna där perversa har inte existensberättigande helt enkelt. Han pekade upprört med hela handen mot rutan.

– Så du menar att jag inte har rätt att leva för att jag älskar en kvinna? sa jag med rösten full av ilska och besvikelse. Mitt hjärta dunkade ursinnigt då han tog blicken från teven och såg mig rakt i ögonen.

– I naturen tar djuren död på dom som avviker och hotar artens bestånd. Det borde också gälla oss människor.

Efter den kvällen stannade jag kvar på sjukhuset när jag hade permission. Genom min fostermamma lät min fosterpappa hälsa att: ” Iréne är inte längre välkommen att bo under mitt tak.”

Min fostermamma lyckades trots det övertala honom att komma till BUP för ett familjesamtal. Vi skulle få veta resultatet av utredningen och testerna.

– Iréne är genuint homosexuell, sa psykologen och hans blick vandrade mellan oss tre. Vi har också kommit fram till att hennes nuvarande fosterfamilj inte har förmågan att stötta henne i utvecklingen.

– Genuint homosexuell? undrade jag. Vad betyder det?

– Att du är född homosexuell och att det är en integrerad del av hela dig, psykiskt och fysiskt.

I det ögonblicket reste sig min fosterpappa upp och gick ut. Min fostermamma följde snabbt i hans spår.

– Och svimningarna?

– Ångestattacker. Du får så stark ångest att kroppen slås ut. Det finns ångestdämpande medicin som tillsammans med samtalsterapi är en behandling som brukar fungera.

Jag fick stanna kvar på BUP i väntan på att sociala myndigheterna skulle hitta ett nytt fosterhem till mig. Avståndet till mina fosterföräldrar och Mia minskade min ångest och attackerna blev allt färre.

Sedan några månader tillbaka hade jag brevväxlat med en 18-årig kvinna i Strömsund. Kontaktannonsen löd: ” Kvinna 18 år söker kvinna för samtal, promenader och gemenskap.”

Karin, som hon hette, flyttade ner till Lidingö i Stockholm och tog jobb som snabbköpskassörska. Vi bestämde att jag skulle komma och besöka henne. Problemet var att jag fortfarande var inlagd på BUP, gick i sjukhusets skola och aldrig hade rest längre på egen hand än till skolan i Knivsta. Längtan efter att få träffa någon som var som jag fick mig att ta tåget från Uppsala till Stockholm och bussen utanför Åhléns på Klarabergsgatan till Larsberg på Lidingö.

Med ett foto på Karin i handen gick jag in på ICA-hallen. Nervös? Jo, det var jag säkert men känslan av frihet var berusande och gav mig mod.

– Jag slutar inte förrän om tre timmar, klockan sex, sa hon då hon kände igen mig. Du får vänta utanför så länge.

Inget särskilt varmt välkomnande men när hon kom ut bjöd hon hem mig till sig. Problemet var att hon delade lägenhet med två andra tjejer, arbetskamrater, och hon var livrädd att de skulle förstå att vi vara ”såna”.

Ensamma på hennes rum var vi blyga för varandra, men inte mer än att vi snabbt fick av oss kläderna och la oss nakna i hennes säng. Karin hade halvtlångt tjockt lockigt hår som fyllde mina händer när jag drog ner hennes nakna kropp över min. Vi kysstes ivrigt och hennes ögon ovanför mig gick från blå till svarta av åtrå. Den kvällen och natten lärde jag för första gången känna en annan kropp än min egen.

Dagen därpå knackade verkligheten på. Jag insåg att jag måste ringa och berätta var jag var någonstans. På BUP var de förstående men sa samtidigt att de inte kunde ha mig kvar där längre. I väntan på min nya fosterfamilj fick jag återvända till den gamla. Gå i min vanliga skola, träffa Mia och undvika min fosterpappa.

© Iréne Svensson Räisänen

Fotnot: 2 * Rorschachtestet är ett så kallat perceptuellt kognitivt personlighetstest som består av en serie bilder med nonfigurativa, symmetriska bläckplumpar, där testpersonen får i uppgift att berätta om vad bilderna föreställer. Tanken med testet är att man i bläckplumpen projicerar material från sitt undermedvetna.

Författarens kommentar: Jag tycker det här är summariskt och osammanhängande. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

Läs alla föregående kapitel!

Andra bloggar om: offer? NEJ Tack!, bloggroman, BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, psykvård, roman, självbiografi, bok, böcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, lesbisk kärlek, tonårskärlek, kärlek, ångest, skrivande, författande

När kroppen säger ifrån

I och med starten av sjuans hösttermin på Thunmanskolan i Knivsta började en tid av förändring. Min klass i byskolan i Husby Långhundra delads på 2 och istället för 8 i klassen var vi nu 28 elever.

Min nya bänkkamrat Mia innebar den största förändringen av alla. I henne fick jag en bästa vän som hade snabbt till skratt och tårar. Hon tog för sig av de möjligheter livet bjöd på och forcerade alla mina skyddsmurar.

Vid 13 års ålder hade jag via biologiboken lärt mig att jag var sjukligt avvikande som nekrofiler och pedofiler. Sommarens tidningsartiklar om Stonewallkravallerna (1*) hade gett mig ett namn på det jag kände och var – homosexuell och pervers.

Hur handskas en tonåring med den vetskapen?

Mitt motdrag var att bli förälskad, på liv och död, som man blir i den åldern. Att vara kär i sin bästa vän är vanligt öde för en flata.

– Visst är Håkan i 7d snygg, sa Mia och såg drömmande på mig.

– Om man tycker om den typen så, visst, svarade jag samtidigt som jorden öppnade sig och drog mig ner.

Mia med sitt ljusa lockiga hår, havsblå ögon och smittsamma skratt var min motpol inte bara till utseendet utan också socialt. Hon umgicks med lätthet med alla och spred glädje omkring sig – hon hade social kompetens som vi säger idag. Jag var, och är, en ensamvarg. En som tycker det är jobbigt att vara med människor. Under alla mina skolår drog jag mig ofta undan och gick för mig själv. Inte för att jag var mobbad eller utan vänner, nej, för att jag hade nog med mitt inre kaos. Det kaos som tog strupgrepp på mig, stängde ner hjärnan medan hjärtat skenade i galopp och jag var säker på att jag skulle dö.

– Finns det ingen kille du gillar? frågade Mia där hon satt på en bänk på skolgården.

– Va? frågade jag med huvudet i hennes knä och betraktande de fylliga läppar jag längtade efter att få kyssa.

Mias närhet höll mina hormoner på en konstant hög nivå dagarna igenom. Frustrerad skrev jag, om kvällarna och nätterna när jag inte kunde sova, långa dialoger, teaterstycken, där personerna sa och gjorde det jag inte kunde tillåta mig. I svart på vitt dödade jag min fosterpappa och åkte sedan med Mia bak på motorcykeln in i solnedgången.

Sista dagen på vårterminen i åttan skrev jag ett brev till Mia där jag berättade hur mycket jag älskade henne. Livrädd för att hon inte längre ville ha med mig att göra gick jag till uppropet i nian. Hon gav mig ett brev där hon skrev hur mycket hon älskade mig som en vän men inte mer än så.

En idrottsdag mitt i terminen tog Mia med mig till personalens omklädningsrum i skolans källare. Hennes mamma städade klassrummen och Mia hade fått låna, eller olovandes tagit, hennes nyckel.

– Jag tänkte vi kunde duscha här, ensamma, sa Mia och undvek att se på mig.

– OK. Förvirrad och osäker på vad hon egentligen ville började jag med darrande händer klä av mig. Jag såg noga till att hålla blicken i golvet för att hindra den vandra dit jag helst ville.

– Kom, sa Mia och sträckte handen efter mig och ledde mig in i duschen. Varför stirrar du i golvet?

Rodnande lyfte jag långsamt upp huvudet, drog ett djupt andetag och tog in synen av hennes fullt utvecklade kropp. Mina knän vek sig och jag sjönk hjälplöst ner på golvet.

Mia satte på vattnet och började schamponera mitt hår. Jag skakade okontrollerat i hela kroppen, mina händer lydde inte då jag försökte göra detsamma på henne.

– Nej, sa hon och tog bort min hand. Jag vill inte att du rör mig.

Skamset drog jag mig undan och satt där skyddslös på golvet medan Mia sköljde mitt hår. Sedan tog hon tvålen och tvålade in mina armar, ben och bröst. När hon närmade sig mitt underliv öppnades dörren till omklädningsrummet.

– Mia? Är du här? ropade Mias mamma.

Mia kom snabbt upp på fötter och sprang ut från duschrummet.

Min kropp ville inte lyda, benen var utan stadga då jag reste mig och duschade bort tvålen och upphetsningen ur mitt svullna kön.

Kalabaliken i mitt inre ökade dag för dag. Mias blandning av flirtande med mig och jakt på en pojkvän minskade det inte. När hon bjöd hem mig en kväll till sig för att sova över i hennes säng kunde jag inte stå mot längre utan kysste henne. Hon besvarade kyssen och började smeka min kropp. Hade inte hennes bror, som sov i samma rum, just då undrat vad vi höll på med hade jag antagligen förlorat oskulden den kvällen. Istället hoppade jag upp ur sängen och la mig på det hårda golvet för att försöka lindra upphetsningen som hade mig i sitt grepp. Sova var uteslutet den natten.

Kort därefter hade min kropp fått nog och började säga ifrån. En höstkväll hemma på logen höll jag sladdlampan åt jägarna, min fosterpappas två kusiner från Uppsala. De flådde den nyss skjutna älgtjuren när allt som varit krockade med det som pågick och jag ramlade avsvimmad till golvet.

Älgjägarna och min fosterpappa trodde först att jag fått ström i mig. Det visade sig vara den första av många ångestattacker.

© Iréne Svensson Räisänen

Fotnot: 1* Stonewallkravallerna, då homosexuella och transvestiter för första gången gjorde motstånd när polisen trakasserade dem i New York 1969, räknas som starten på den homosexuella frigörelsekampen.

Författarens kommentar: Jag vet inget svårare än att skriva om kärlek och sex. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

Läs alla föregående kapitel!

Andra bloggar om: offer? NEJ Tack!, bloggroman, bloggromanen, roman, självbiografi, bok, böcker, bloggbok, bloggböcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, lesbisk kärlek, tonårskärlek, kärlek, ångest, skrivande, författande