”Jag tror du och jag aldrig lyckats ta oss över det tidsglappet.”
Den meningen vill jag skriva ”Jag tror att du och jag aldrig har lyckats ta oss över det tidglappet.”

Jag har köpt de flesta av dina ändringar. Ska smälta dem till i morgon, så får vi se. Fast jag förde in dem nu…

Du är definitivt en medskapare till den här bloggromanen. Vad skulle den vara utan ditt och alla andras engagemang. Tack!!!

”Glädjen över böckerna delade jag med min fosterpappa och inte dig, mamma.”
Här hajade jag till. Allt är rätt och så, men jag fnular på en sak. Läsaren har hitintills inte fått sett en mänsklig sida av förövaren. Lite, lite, när du är inne på att de gjorde så gott de kunde och säkert älskade dig på sitt sätt, men inte på ett medmänskligt plan. Kanske kunde du, för dramat, lägga in ett.: ”trots allt” här?

”Mamma, jag har aldrig fått, kanske inte tagit, chansen att lära känna dig.”
Stark och betydelsefull mening. Tappa inte bort den. Endaste är ett litet grammatiskt krångel med kommateringen.
”Mamma, jag har aldrig fått och kanske inte tagit chansen, att…”
”chansen” är med i bisatsen. Även om det inte ser ut så andemenligt s.a.s., så är det ”att”-regelns enklaste form. Och ”och” ger flytet.

”Dyslexi visste ingen då på 60-talet vad det var. ”
Kanske: Då, på 60-talet, visste ingen vad dyslexi var.
Eller: ”Dyslexi, det visste ingen vad det var, då på 60-talet.”

”på datorn tangenter”
Litet ”s” som gömt sig fräckt. ”datorns” ska det nog vara.

”Trotts alla böckerna i mitt rum och nya hem, i skolans bibliotek har jag aldrig hittat rätt bok.”
Precis som ovan, en så där avgörande, bra och tonangivande, viktig mening. Blir lite talspråk. Kom att tänka på att du kunde prova:
”Trots (ett t i mitten) alla böckerna i mitt nya hems rum och i skolans…”
Eller:
”Trots alla böckerna mitt nya hem hade, även i mitt rum, och skolans …”

Slutets tempusbyte ”varför jag inte duger” är hur snyggt som helst och förstärker jättebra!

Och, hehe, Aleksandr Solzjenitsyn har varit en av mina favvoberättare också, ända sedan barnsben.
Glad blidde jag! -:)

Oki, vi tar slintningarna:

”tecken ett barn, jag, ville tyda.”
Kolla om du känner att det kanske flyter bättre med:
”ett barn som jag” eller:
”tecken varje barn skulle velat tytt (nyfiket), så även jag.”
för att förstärka barnreaktionen och komma ifrån stakandet på enpersons-/enords-bisatsen.

”Visste du, mamma, att jag knäckte”
Det är några kapitel sedan du hade med det direkta tilltalet. Här kanske det skulle funka bra att återkomma till den tonen genom att börja med:
”Mamma, visste du att…”
Det skulle också höja barnröstens fråga och oskuldsfullheten.

”Du som efter att”
tappar takten. Kanske: ”Du , som”?

”den ljusblå bilen” = infinitiv form är ”isblåa”

”satte du dig och räckte du ut armarna mot mig.”
Här blev det nog en liten ordomkastelse. Tag antingen bort det andra ”du”et i följden eller formulera om, tex.:
”satte du dig , och du räckte ut armarna mot mig.”
(Alternativt två meningar.)

”Din var doft främmande när”
Kast med litet ord igen, fort hänt. Ska nog vara:
”Din doft var främmande, när”

”Ett barn glömmer fort, aldrig, och ändå var”
Här hänger jag inte med. Glömmer barn ”fort aldrig”? Eller menar du ”aldrig fort”? Det är en häftig kontrast, men jag undrar om du vänt på den. Kanske mamma tror att barn glömmer fort, fast i verkligheten glömmer barn aldrig.

”Tre år är en oändlighet för ett barn” Punkt föll bort.

”min fosterpappas, mamma,”
Ett komma för mycket, för ovanlighetens skull *fniss*
Skippa det mellan fosterpappas och mamma.

Oooops, nu kommer grannen med sin hund att leka. Ja, eller vi ska fika, jyckarna ska leka! Återkommer senare. -:)

Tror du den bloggromanen skulle fungera i en tryckt bok?