Bokhyllans hemlighet
Bokhyllorna i mitt rum bar på en hemlighet. Nej, inte en utan oändligt många. Varje inbunden bok med hårda pärmar i kungligt blått, respektingivande brunt och inbjudande rött innehöll tecken varje barn skulle velat tyda, så även jag
Mamma, visste du, att jag knäckte läskoden innan jag började skolan? Trots att mina fosterföräldrar tackade nej till erbjudandet att låta mig gå i förskolan. Hur skulle du kunna vet det? Du, som efter att ha varit försvunnen i tre år stod där på gårdsplanen hos min nya familj. Bredvid den ljusblåa bilen, där din nya man satt och mina halvsystrar sov i baksätet, satte du dig. Och räckte armarna mot mig.
Din doft var främmande när du omfamnade mig. Ett barn glömmer aldrig. Jag tror du och jag aldrig har lyckats ta oss över det tidsglappet.
Tre år är en oändlighet för ett barn. Jag hade hunnit lära mig cykla den långa kurviga grusvägen till skolbussen. Att knyta skorna och att 1+1= 2. Och att försvinna in i böckernas värld när min fosterpappa besökte mig om natten.
Mot min vilja steg jag in i bilen och följde med dig, mamma, till ditt liv i Stockholm. Du försökte lära känna mig de där veckosluten varje månad. Jag tror jag lärde mig mer om Skansen och Gröna Lund än du om mig.
Mamma, du kom inte när du lovade. Fram till det jag fyllde 28 år ringde du strax innan min födelsedag för att höra vad jag önskade mig. Sällan kom det något paket och jag lärde mig att inte lita på dig. Inte på någon. Till kärleken kom in i mitt liv och jag lärde mig tillit.
– Du hör av dig en gång om året, mamma. Jag tror jag mår bättre om du inte ringer alls…
– Som du vill.
Nu har jag inte hört ifrån dig på 24 år, mamma.
Farmor, min fosterpappas mamma, lärde jag mig nästan att lita på. Hon var den som räckte mig nyckeln till orden. Bokstäver som i sin tur röjde hemligheten i varje bok i. Det fanns inga sagoböcker i bokhyllorna i mina nya föräldrars hem. Ingen Röda rummet eller andra böcker av August Strindberg, men där fanns Ivar Lo Johanssons och Moa Martinssons böcker. Framför allt fanns det en bok, författarens namn har jag glömt, om Afrikas folk, stammar och ätter med bilder på nakna kvinnor med evighetslånga bröst, män med penisfodral och barn som jag.
Du har ingen aning om, mamma, att det var dit jag tog mig om kvällarna när rädslan för att dörrhandtaget skulle sänka sig hotade att ta överhand. Till barnen i Kongo och slumkvarteren på söder i Stockholm, där mammorna skrek på sina barn från fönstren.
– Kom upp och ät!
Glädjen över böckerna delade jag trots allt med min fosterpappa och inte dig, mamma. Han läste när han hade tid och ork. Under middagsvilan på kökssoffan. Genom honom fick jag ta del av Per Anders Fogelströms skildringar av Stockholm och av Aleksandr Solzjenitsyn tid i fånglägren i Sibirien.
Det var lättare att knäcka läskoden än att lära mig förstå människor.
Mamma, jag har aldrig fått, kanske inte tagit chansen, att lära känna dig. Du inte heller mig. Du vet inte att än idag när jag skriver gömmer sig bokstäverna, de hoppar huller om buller och orden låter sig inte skrivas som jag vill.
Mina rättstavningsböcker i skolan var fyllda av röda bockar. Då på 60-talet, visste ingen vad dyslexi vad det var. Ordblindhet var lika med dum i huvudet. Som tur var, och är, flyger inte bokstäverna omkring när jag läser. Men när jag fattar pennan eller sätter fingrarna på datorns tangenter börjar orden leka kurragömma.
Trots alla böckerna mitt nya hem hade, även i mitt rum, och skolans bibliotek har jag aldrig hittat rätt bok. Boken som lär mig förstå hur du, mamma, kunde överge mig och min syster för en ny familj. Varför jag inte duger att vara din dotter.
© Iréne Svensson Räisänen
Författarens kommentar: Ett inte lika tungt kapitel som förra, men inte lättare att få ur mig. Tvärtom. Vad tycker du? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!
ps. Kom ihåg att det är delvis självbiografisk och endast min version.
Kapitel 1, Kapitel 2, Kapitel 3, Kapitel 4
Andra bloggar om: offer? NEJ Tack!, bloggroman, bloggromanen, roman, självbiografi, bok, böcker, bloggbok, bloggböcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, homosexuallitet, gay, lesbisk, skrivande, författande
och Intressant
Fler intressanta texter:
Blogline
HBTQ-tjejer
[...] Kapitel 1, Kapitel 2, Kapitel 3, Kapitel 5 [...]
[...] Kapitel 1, Kapitel 3, Kapitel 4, Kapitel 5 [...]
Tack för att du delade med dig av detta!
Johanna: Tack för att du läser!
Tror du den bloggromanen skulle fungera i en tryckt bok?
Alltså, denna gången fick jag faktiskt göra en paus i läsandet. Jag blev både så upprörd och så ledsen, att jag först inte kunde läsa ”konstruktivt”, eller vad en ska säg. Barns läsande är så oerhört viktigt och stort, och för många är det en räddning vuxna inte begriper.
Mycket starkt och bra skildrat, Iréne, gripande, i bilder, med känsla och det direkta tilltalet förstärker oerhört bra.
Oki, vi tar slintningarna:
”tecken ett barn, jag, ville tyda.”
Kolla om du känner att det kanske flyter bättre med:
”ett barn som jag” eller:
”tecken varje barn skulle velat tytt (nyfiket), så även jag.”
för att förstärka barnreaktionen och komma ifrån stakandet på enpersons-/enords-bisatsen.
”Visste du, mamma, att jag knäckte”
Det är några kapitel sedan du hade med det direkta tilltalet. Här kanske det skulle funka bra att återkomma till den tonen genom att börja med:
”Mamma, visste du att…”
Det skulle också höja barnröstens fråga och oskuldsfullheten.
”Du som efter att”
tappar takten. Kanske: ”Du , som”?
”den ljusblå bilen” = infinitiv form är ”isblåa”
”satte du dig och räckte du ut armarna mot mig.”
Här blev det nog en liten ordomkastelse. Tag antingen bort det andra ”du”et i följden eller formulera om, tex.:
”satte du dig , och du räckte ut armarna mot mig.”
(Alternativt två meningar.)
”Din var doft främmande när”
Kast med litet ord igen, fort hänt. Ska nog vara:
”Din doft var främmande, när”
”Ett barn glömmer fort, aldrig, och ändå var”
Här hänger jag inte med. Glömmer barn ”fort aldrig”? Eller menar du ”aldrig fort”? Det är en häftig kontrast, men jag undrar om du vänt på den. Kanske mamma tror att barn glömmer fort, fast i verkligheten glömmer barn aldrig.
”Tre år är en oändlighet för ett barn” Punkt föll bort.
”min fosterpappas, mamma,”
Ett komma för mycket, för ovanlighetens skull *fniss*
Skippa det mellan fosterpappas och mamma.
Oooops, nu kommer grannen med sin hund att leka. Ja, eller vi ska fika, jyckarna ska leka! Återkommer senare. -:)
Oki, gött med hundfika, -;) here we go:
”Glädjen över böckerna delade jag med min fosterpappa och inte dig, mamma.”
Här hajade jag till. Allt är rätt och så, men jag fnular på en sak. Läsaren har hitintills inte fått sett en mänsklig sida av förövaren. Lite, lite, när du är inne på att de gjorde så gott de kunde och säkert älskade dig på sitt sätt, men inte på ett medmänskligt plan. Kanske kunde du, för dramat, lägga in ett.: ”trots allt” här?
”Mamma, jag har aldrig fått, kanske inte tagit, chansen att lära känna dig.”
Stark och betydelsefull mening. Tappa inte bort den. Endaste är ett litet grammatiskt krångel med kommateringen.
”Mamma, jag har aldrig fått och kanske inte tagit chansen, att…”
”chansen” är med i bisatsen. Även om det inte ser ut så andemenligt s.a.s., så är det ”att”-regelns enklaste form. Och ”och” ger flytet.
”Dyslexi visste ingen då på 60-talet vad det var. ”
Kanske: Då, på 60-talet, visste ingen vad dyslexi var.
Eller: ”Dyslexi, det visste ingen vad det var, då på 60-talet.”
”på datorn tangenter”
Litet ”s” som gömt sig fräckt. ”datorns” ska det nog vara.
”Trotts alla böckerna i mitt rum och nya hem, i skolans bibliotek har jag aldrig hittat rätt bok.”
Precis som ovan, en så där avgörande, bra och tonangivande, viktig mening. Blir lite talspråk. Kom att tänka på att du kunde prova:
”Trots (ett t i mitten) alla böckerna i mitt nya hems rum och i skolans…”
Eller:
”Trots alla böckerna mitt nya hem hade, även i mitt rum, och skolans …”
Slutets tempusbyte ”varför jag inte duger” är hur snyggt som helst och förstärker jättebra!
Och, hehe, Aleksandr Solzjenitsyn har varit en av mina favvoberättare också, ända sedan barnsben.
Glad blidde jag! -:)
Ursula: Stort tack för all hjälp! D:
Jag har köpt de flesta av dina ändringar. Ska smälta dem till i morgon, så får vi se. Fast jag förde in dem nu…
Du är definitivt en medskapare till den här bloggromanen. Vad skulle den vara utan ditt och alla andras engagemang. Tack!!!
Jag kommer gärna med funderingar kring texten som berör mig mycket.
”Jag tror du och jag aldrig lyckats ta oss över det tidsglappet.”
Den meningen vill jag skriva ”Jag tror att du och jag aldrig har lyckats ta oss över det tidglappet.”
Eric: Tack för att du läser, och din hjälp!