Manual
Jag skulle verkligen behöva en. Varför finns det ingen manual för hur du pratar med henne du en gång kallat mamma? Min mamma, som inte är min biologiska mor, ringde nyligen och vi pratade för första gången på 27 år. Försökte i varje fall. Fast det stämmer inte. Vi samtalade per telefon två dagar innan Anna Lindh mördades.
Det var strax efter att polisen ringt på och berättade att min biologiska pappa hittats död i sin säng. Då ringde jag, fylld av lättnad över att det inte hänt henne jag älskar något, för att någon borde få veta och ta hand om döden som utan inbjudan klivit in i mitt liv.
Samtalet var sakligt och kort. Inte för ett ögonblick tänkte jag då på att jag inte hört hennes röst på 21 år. Jag var som sagt lättad men samtidigt irriterad. Varför kom två uniformsklädda poliser hem till mig och tvingade på mig mitt förflutna, ett glömt ursprung. Minnen av människor som då varit hela min värld men som idag, i det liv jag lever nu, inte har plats eller är välkomna.
Min bandom, uppväxt, biologiska familj, fosterfamilj och alla andra som hör dit är inte min. Alla minnen, känslorna är overkliga och svåra att tvinga fram ur skuggorna. Deras konturer är suddiga, otydliga. Människorna ansiktslösa och rösterna namnlösa.
Hur kan jag ha glömt? Och inte minst – varför? För att jag velat. Jo, det är sant och ändå inte. Kanske är det tiden. Att inte ha haft någon av alla dessa skuggfigurer i det liv jag levde sedan, nu. Ingen att minnas tillsammans med, inte någon som kunnat påminna och hjälpa till att hålla konturerna fasta.
Så hände det igen att min mamma ringde. Hon måste vara det för hon sa:
– Det är mamma.
Hennes röst lät avlägset bekant, långt ifrån tillräckligt för att jag skulle kunna tilltala henne detsamma. Detta trots att hon var det rent fysiskt i tio år och känslomässigt i ytterligare fem år. Hon liksom mina tre andra föräldrar har för länge sedan förlorat rätten att kalla sig min förälder.
Bitter? Nja, tiden, frånvaron och det pågående livet bäddar in mina minnen, känslor i dimsäkert bomull.
Jag lyssnar när hon, som tar sig rätten att kalla sig min mamma, och jag trevande samtalar om våren och fotboll. Vi är lika artiga som grannen och jag när vi möts i porten. Hon gör ett försök att prata om min fosterpappa. Varför det blev som det blev.
– Han sa ju som han sa för vi visste inte bättre på den tiden. Idag är det upplyst och det pratas om…
– Det var inte det, avbröt jag.
– Men jag har alltid trott att…
– Jag kan berätta om du vill.
– Är det något hemskt vill jag inte veta! Det är mellan dej och honom.
Och av samma jävla hänsyn som jag visat henne sedan jag var åtta år väjer jag undan och samtalet slutar efter några artiga fraser.
Hur berättar du för den du en gång kallat mamma att hennes man som är död nu, för 44 år sedan smög in till mig på natten och tog livet av det barn jag var? Att han ödelade mitt liv, tills jag inte längre tillät och vägrade vara offer. Och tvingades döda honom inom mig för att överleva. På vilket sätt talar du om det för en 77-årig kvinna som du själv en gång älskat och kallat mamma. Ge mig en manual om du har.
© Iréne Svensson Räisänen
Kapitel 2, Kapitel 3, Kapitel 4, Kapitel 5
Författarens kommentar: Lägger här upp det som kan vara ett första kapitel i en delvis självbiografisk roman. Ska jag fortsätta med detta projekt eller lägga ner det? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!
Andra bloggar om: bloggroman, bloggromanen, roman, självbiografi, bok, böcker, bloggbok, bloggböcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, homosexuallitet, gay, lesbisk, skrivande, författande
och Intressant
Blogline
HBTQ-tjejer
Kommentarer