Manual
Jag skulle verkligen behöva en. Varför finns det ingen manual för hur du pratar med henne du en gång kallat mamma? Min mamma, som inte är min biologiska mor, ringde nyligen och vi pratade för första gången på 27 år. Försökte i varje fall. Fast det stämmer inte. Vi samtalade per telefon två dagar innan Anna Lindh mördades.
Det var strax efter att polisen ringt på och berättade att min biologiska pappa hittats död i sin säng. Då ringde jag, fylld av lättnad över att det inte hänt henne jag älskar något, för att någon borde få veta och ta hand om döden som utan inbjudan klivit in i mitt liv.
Samtalet var sakligt och kort. Inte för ett ögonblick tänkte jag då på att jag inte hört hennes röst på 21 år. Jag var som sagt lättad men samtidigt irriterad. Varför kom två uniformsklädda poliser hem till mig och tvingade på mig mitt förflutna, ett glömt ursprung. Minnen av människor som då varit hela min värld men som idag, i det liv jag lever nu, inte har plats eller är välkomna.
Min bandom, uppväxt, biologiska familj, fosterfamilj och alla andra som hör dit är inte min. Alla minnen, känslorna är overkliga och svåra att tvinga fram ur skuggorna. Deras konturer är suddiga, otydliga. Människorna ansiktslösa och rösterna namnlösa.
Hur kan jag ha glömt? Och inte minst – varför? För att jag velat. Jo, det är sant och ändå inte. Kanske är det tiden. Att inte ha haft någon av alla dessa skuggfigurer i det liv jag levde sedan, nu. Ingen att minnas tillsammans med, inte någon som kunnat påminna och hjälpa till att hålla konturerna fasta.
Så hände det igen att min mamma ringde. Hon måste vara det för hon sa:
– Det är mamma.
Hennes röst lät avlägset bekant, långt ifrån tillräckligt för att jag skulle kunna tilltala henne detsamma. Detta trots att hon var det rent fysiskt i tio år och känslomässigt i ytterligare fem år. Hon liksom mina tre andra föräldrar har för länge sedan förlorat rätten att kalla sig min förälder.
Bitter? Nja, tiden, frånvaron och det pågående livet bäddar in mina minnen, känslor i dimsäkert bomull.
Jag lyssnar när hon, som tar sig rätten att kalla sig min mamma, och jag trevande samtalar om våren och fotboll. Vi är lika artiga som grannen och jag när vi möts i porten. Hon gör ett försök att prata om min fosterpappa. Varför det blev som det blev.
– Han sa ju som han sa för vi visste inte bättre på den tiden. Idag är det upplyst och det pratas om…
– Det var inte det, avbröt jag.
– Men jag har alltid trott att…
– Jag kan berätta om du vill.
– Är det något hemskt vill jag inte veta! Det är mellan dej och honom.
Och av samma jävla hänsyn som jag visat henne sedan jag var åtta år väjer jag undan och samtalet slutar efter några artiga fraser.
Hur berättar du för den du en gång kallat mamma att hennes man som är död nu, för 44 år sedan smög in till mig på natten och tog livet av det barn jag var? Att han ödelade mitt liv, tills jag inte längre tillät och vägrade vara offer. Och tvingades döda honom inom mig för att överleva. På vilket sätt talar du om det för en 77-årig kvinna som du själv en gång älskat och kallat mamma. Ge mig en manual om du har.
© Iréne Svensson Räisänen
Kapitel 2, Kapitel 3, Kapitel 4, Kapitel 5
Författarens kommentar: Lägger här upp det som kan vara ett första kapitel i en delvis självbiografisk roman. Ska jag fortsätta med detta projekt eller lägga ner det? Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!
Andra bloggar om: bloggroman, bloggromanen, roman, självbiografi, bok, böcker, bloggbok, bloggböcker, fosterbarn, fosterföräldrar, incest, sexuella övergrepp, litteratur, hbt, homosexuallitet, gay, lesbisk, skrivande, författande
och Intressant
Fler intressanta texter:
HBTQ-tjejer
Blogline
Känns konstigt att ge dig konstruktiv kritik! Dels för att jag går kursen på skrivarsidan, dels för att jag tycker så mycket om din poesi och dels för att jag, efter att just ha läst detta utkast, är djupt berörd. Ska ge mig på ett försök ändock och hoppas att det kan ge dig något.
1/ ”Ska jag fortsätta med detta projekt eller lägga ner det?”
JA! Inte för att ämnet är viktigt och berör, inte för att det så klart är viktigt i vår tid och vårt samhälle, utan för att det finns hur många människor som helst med onda minnen, trasiga familjer, som behöver dina ord för att få läka och börja våga hela själva. Det är givetvis ingen skyldighet, men det är en priviligierad möjlighet och du tycks ha modet.
2/ ”Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt?”
Självklart har det litterärt värde! Språkligt får det genomgås något, stakade mig på någon mening här eller där och någon bortfallen bokstav eller någon enstaka grammatisk detalj, inget överhängande. Dramaturgiskt är det så att man läser under skinnet, med känslorna, nästan blundar, och det är bildrikt och sceniskt. Suveränt! Du har inte beskrivit karaktärerna nämnvärt och ändock är de så tydliga och du lyckas skickligt anknyta till vedertagna bilder, fast på ett personligt plan.
3/ Egen reflektion:
Tycker detta är en inledning, inte kapitel 1.
Ursula: Tack för kommentaren! Och för att du vill och vågar. ☺
1. OK, då ska jag fortsätta ett par kapitel till och se var det bär.
2. Det är det språkliga jag behöver hjälp med då dyslexin sätter käppar i hjulet för mig. Jag är tacksam om du, och alla andra, hjälper mig att hitta borttappade bokstäver, ord, felaktiga böjningar och andra grammatiska fel som jag själv inte ser. Tack på förhand!
Jag brukar jobba i åratal med mina texter innan jag låter publicera dom, så det här är en ny spännande utmaning för mig.
3. Delvis ger jag dig rätt. Men det här en bloggroman som kommer att bestå av korta betraktelser ur mitt liv. Texter i en blogg bör vara korta och jag har alltid aldrig skrivit långt. Fast kommer det här att tryckas i bokform så kan det bli så att jag slår ihop kapitel. Vi får se.
Jag är novis när det gäller texter så jag vill inte ge mig in på hur det ska skrivas. Jag tycker det var bra. Kan hålla med Ursula om att tycka det är en inledning. Skulle vilja ha lite mer bakgrund, men den kanske kommer eller ska lämnas åt läsaren. Men nu till det jag egentligen ville säga………Du ska definitivt fortsätta detta projekt då det kan ge dig en läkning, en healing. Som du redan vet är skrivande bra terapi som vi alla behöver fast vi kanske tror att vi lämnat allt bakom och redan är läkta. Jag vet av egen erfarenhet att allt sånt här tar väldigt lång tid att bli fri från ….kanske aldrig. Men att du och jag och alla andra (oavsett vad vi råkat ut för) kanske kunde få en frid i oss själva och i det kan fortsätta i livet fria!
Förlåt terapeutsnacket, en yrkesskada. Jag brukar ofta läsa mellan raderna, ibland kan min känsla bli tokigt fel.
Du kommer helt klart hjälpa andra – kör på!
Kramis Harriet
Harriet: Din kommentar uppskattas!
Klart det är en inledning, men samtidigt ett första kapitel då dom troligen inte kommer att bli längre än så här. En bakgrund och fördjupning kommer, jag lovar.
Klart det är terapi att skriva, förhoppningsvis också att läsa. Men jag har också en litterär strävan. Och det är där jag har mina tvivel…
Nyfiken på vilka dina tvivel är, kanske du vill lufta dem?
Harriet: Jag har läst många självbiografiska böcker där händelserna i sig är tillräckligt intressant för att dom ska ge en läsupplevelse. Men samtidigt brister dom språkligt och dramaturgiskt. Jag vill med andra ord att det ska vara en bra prosa i min bloggroman. Det är det jag tvivlar på.
Okej jag förstår. Kanske du inte ska tänka så mycket på det. Jag som inte proffisionellt kan skriva, tänker inte så mycket på om det är rätt rent språkligt och dramaturgiskt. Kanske det är din ”yrkesskada”?
. Sedan förstår jag att många som är i din bransch läser och tycker en massa om det är korrekt skrivet efter alla regler. Men då missar de ju känslorna och människan bakom tror jag. Kanske din målgrupp är en som inte är insatt i detta. Det verkar vara en större grupp att nå. Sen förstår jag att det kan vara viktigt för dig att göra det ”rätt”.
kramis Harriet
Oki, ska försöka ge detaljer. Får se här nu då…
Skulle byta plats på första och andra meningen i första stycket, för rytmens skull, lässtöd. Skulle lägga till ”mor” efter biologiska, vissa ord blir ”torra” eller ”nakna” utan stöd. (T.ex. vetenskapliga.)
Skulle vara lättad (”d” – tempus), som irritera-d-, i stycke 3.
Skulle där också beskriva ”ursprung”, kanske som glömt eller förlegat. Står lite ”naket” så. (Alltså prosatanke.)
Skulle förtydliga att pappa är död ”nu” (som är död nu), och då, för 44år sedan… o.s.v., tidshoppet menar jag.
Skulle kolla igenom kommateringen, bisatser, men det där görs så olika idag.
Alltså, detta är riktiga skitdetaljer i en text som verkligen fängslar, småtjaffs-tillputsningar.
Harriet: Yrkesskadad är bara förnamnet!
Visst är det så att målgruppen kanske inte främst är intresserad av dom litterära kvalitéerna. Men det gör ju inget om det fungerar skrivtekniskt också. Och visst är det så att medan jag skriver tänker jag inte alls på det utan bara på att få ner det jag vill berätta.
Tack för att du får mig att tänk utanför mina egna ramar, Harriet!
Ursula: Tack för att du tar dig tid!
Du har rätt, rytmen i första stycket är bättre så här.
Tempusfelet beror på dyslexin.
Har tagit till mig alla dina synpunkter och rättat texten. Men kommateringen låter jag än så länge vara.
Iréne, Vill gärna ge min synpunkt, men känner mig som nybörjare. Fortsätt gärna. Jag tror det kan bli en bra story. Även andra skribenter kan få upp ögonen för den här metoden. Vi har mycket att lära av varandra. Hade inte så mycket hållits hemligt, hade vi förstått mycket mera. Försöker själv skriva om ett ämne som berör. Det är svårt men man vet vart man vill komma. Framtiden ger besked. Lycka till, det blir bra.
Annmarie
Annmarie: Jag uppskattar din kommentar!
Nybörjare eller inte, jag tror knappast du är det när det handlar om att läsa och det är ju det som det här handlar om.
Jo, det är allt för mycket som sker inom hemmets stängda dörrar. Att öppna dom kanske kan förhindra att det får fortsätta. Att någon vågar sätta stopp.
Bra Irené, jag har då inte kunskap nog att lägga några synpunkter på ditt skrivande. Tycker att ditt liv verkar innehålla mycket att ”skriva av sig”. Vet ju att du gjort det via dikter tidigare ( har ju din bok som jag tycker innehåller bra dikter)
Min egen berättelse om min barndom verkar rena rama sörgårdsidyllen i jämförelse med din men jag tycker även den är viktig att berättas i sin enkla torftighet.
Jag ser fram emot att läsa mera!
Imse: Tack för att du läser!
Visst handlar det om att skriva av sig men också om att det förhoppningsvis ska ge något til den som läser.
Varje människas liv innehåller en berättelse värd att skriva!
Det kommer mera…
[...] Kapitel 1, Manual [...]
[...] Kapitel 1, Kapitel 2, Kapitel 4 [...]
[...] Kapitel 1, Kapitel 2, Kapitel 3 [...]
[...] Kapitel 1, Kapitel 2, Kapitel 3, Kapitel 4 [...]