Maj 142012
 

Den 23 januari 1980, dagen innan jag skulle börja på biblioteket i Västerhaninge gick jag till Handens vårdcentral för att få min första Siqvalonspruta. Sköterskan, en kvinna i väntan på sin pension, bad mig dra ner jeansen och underbyxorna.

– Nu blir det kallt, sa hon och torkade ren huden på höger skinka. Slappna av så känner du inget.

Slappna av var knappast min starkaste gren. Men det spände mer i muskeln än gjorde ont när hon sprutade in neuroleptikan.

– Du är välkommen tillbaka om tre veckor, sa sköterskan när jag gick därifrån.

– Tack, sa jag samtidigt som jag kände efter om jag märkte någon effekt av det som just börjat sippra ut ur muskeln och in i blodet. Just då och där på tröskeln hade jag en försiktig förhoppning att medicinen faktiskt skulle kunna hjälpa mig tillbaka till livet igen. Att jag skulle kunna få ork till mer än att bara existera.

På bussen tillbaka till Anna och Olofs hus började det krypa och klia i min högra fot. Det kändes som om en stack myror invaderat mig. Målmedvetet tog de sig genom vaden upp till knät. Det var omöjligt att hålla foten stilla. Utan att kunna hindra det började mitt högra ben röra sig från sida till sida och foten stampa i golvet. När myrorna tagit sig över knät gick det fort. Snart hade de tagit sig upp i låret, vidare genom magen och ner i nästa ben. Inom någon minut stampade båda mina fötter i golvet. Det var omöjligt att sitta still, att tänka på något annat.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , ,

lg share en offer? Nej tack! Kapitel 24: Framme vid stupkanten
Apr 022012
 

En spruta i häcken var tredje vecka, fick jag i tre år, mamma. Jag vet inte om du har legat i en myrstack (det har jag gjort), där våryra svartmyror rusar in och ut, upp och ner dygnet runt. Hur som helst är det den jämförelsen jag tycker ligger närmast.

När jag fick den första depåsprutan på Handens vårdcentral hade jag ingen aning om vad som väntade mig. ”Ett terapeutiskt stöd”, sa min psykiatriker. Min upplevelse var den motsatta. Från att ha varit en ung kvinna fylld av starka känslor gick jag till att bli en avstängd robot. Borta var ilskan, glädjen och livslusten – kvar vara bara myrorna som invaderat min kropp. Men värst av allt var oförmågan att tänka en vettig tanke. Initiativförmågan, som inte varit särskilt stark innan, var nu helt borta.

Mamma, har du någon aning om hur grötigt det kan bli i huvudet när medicinen tar över? Jag var totalt utlämnad, kunde inte längre ta hand om mig själv. Utan förmågan att ta egna initiativ blev jag en vindflöjel som vände dit psykvården, socialtjänsten, arbetsförmedling eller mina stödföräldrar knuffade mig.

Kanske vet du vad jag pratar om. Om så är fallet hade du troligen kunnat hjälpa mig tillbaka in på stigen till livet. Vad vet jag, vi hade nästan ingen kontakt de år jag utkämpade myrornas krig. Du hade nog med att ta dig igenom skilsmässan från mina halvsyskons pappa.

Utöver myrkrypningarna som hindrade mig från att överhuvudtaget sitta still drabbades jag av Parkinsonliknande symtom. Mitt i en rörelse kunde jag fastna och tvingades vänta till krampen släppte och jag kunde fortsätta röra armen, benet. I början förstod jag inte att det berodde på Siqualonet, mamma. Jag var naiv och kunde inte tro att en psykiatriker, en medmänniska medvetet kunde utsätta mig för det.

Bloggar etiketter: , , , , , , ,

lg share en offer? Nej tack! Kapitel 23: Myrornas krig
Feb 062012
 

Tre veckor innan julen 1979 träffade jag en studievägledare på Handens arbetsförmedling. Vägen dit var kantad av grå snömodd. Naturen speglade mitt inre.

– Om du fick välja helt fritt, vad du skulle då arbeta med? frågade en ambitiös kvinna som var i den yngre medelåldern. Hon skrev ner varje ord som yttrades i rummet.

– Ingen aning, sa jag samtidigt som jag koncentrerade mig på att sitta kvar på stolen. Benen ville därifrån medan resten av mig knappt visste var jag var.

– Du har säkert något du gärna gör på fritiden. Hon såg hoppfullt på mig medan hon bytte blad i anteckningsblocket.

Hennes till synes uppriktiga engagemang fick mig att leta i minnet efter den jag en gång varit. Innan våldtäkten. Då hade mitt stora intresse varit att skriva och läsa. Nu kunde jag inte ens läsa rubriken på löpsedlarna. Och jag hade ingen aning om var mina anteckningsblock och pennor fanns.

– Jag ville bli arkitekt när jag var liten, flög det ur mig innan jag kunde hindra det.

Istället för att vilja bli flygvärdinna eller sjuksköterska, som de andra tjejerna i skolan, ville jag bli inredningsarkitekt. Men det hade jag slutat drömma om som tonåring.

– Arkitekt? upprepade studievägledare och såg för ett ögonblick förvånad ut.

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , ,

lg share en offer? Nej tack! Kapitel 22: Ett steg framåt och två steg bakåt
Nov 212011
 

– Vakna, Irene. Svara! Jag vet att du hör mig… Vad har du tagit?

En arg manlig röst försökte tränga in i min medvetslöshet. Men jag ville stanna kvar i min ångestfria sömn, sjunka tillbaka in i alkoholens bakvatten.

– Nu för jag ner en slang i din hals, Iréne, fortsatte han. Andas lugnt och bara svälj så går det bra.

”Vänta!” skrek jag inom mig. ”Vad gör du?!” Utan att veta varifrån den kom försökte jag vrida bort ansiktet, munnen, från det som med våld pressades in mellan mina läppar och ner i halsen.

– Såja, ta det lugnt. Ju mer du kämpar mot desto värre känns det. Slappna av så är vi snart färdiga. Han fortsatte att trycka ner slangen genom min matstrupe.

Medvetandet kom och gick. När slangen nått botten vaknade jag upp av att jag kräktes kol och saltvatten. Så höll det på i en hel evighet, sjukvårdaren sprutade ner kol och salt och jag kräktes. Och så började det om igen. Just som jag kände att jag inte orkade kasta upp en enda gång till var det färdigt. Kallsvettig somnade jag av utmattning.

Att vakna upp efter en magsköljning känns antingen som ett misslyckande eller som en lättnad. Första gången det hände mig var skamkänslorna störst av allt. Visst gjorde det ont i halsen och självklart var jag törstig och hade en blixtrande huvudvärk. Men vad var det mot skammen av att ha blivit omhändertagen för fylleri då jag bara försökt döva min ångest över att leva. Att bli misstrodd då jag sa som det var.

– Jag drack vin men tog inga tabletter, svarade jag den medelålders kvinnliga psykolog som satt sig ner vid min sjukhussäng. Förutom mina vanliga mot ångest.

– Är det säkert? sa hon och såg på mig med sina uttråkade gråblå ögon samtidigt som hon skrev i sitt anteckningsblock.

Jag orkade inte svara utan vände mig mot väggen och bort från henne. Ångesten hade återkommit med förnyad kraft. All energi gick åt till att uthärda dödsskräcken som satt sina klor i mig och inte ville släppa taget.

Magsköljningen var som att bli våldtagen igen och igen. Filmen av övergreppet i lägenheten i Tensta rullade bakom mina stängda ögon, dag som natt. När sömnen körde över mig fortsatte filmen i drömmen. Sömnen blev kortvarig då jag utan undantag vaknade i full panik. I drömmarna blandades våldtäkten med min fosterpappas övergrepp. I vaket tillstånd var dörren fortfarande stängd om minnet av vad han utsatte mig för. Men kroppen och mitt omedvetna gjorde allt för att påminna mig. Trots det skulle det dröja åtta år innan jag gläntade på dörren.

Jag blev utskriven dagen efter att jag hamnat på akutavdelningen. Psykologen ansåg att det inte var bra för mig att vara för länge på sjukhuset. Att det skulle förstöra min anpassning till livet utanför. Till min stödfamilj. Själv visste jag inte vad jag ville.

I nedpissade jeans och en av spyor grönfläckad t–tröja gick jag ut genom Södersjukhusets entré. Första novembersnön hade fallit utan att jag registrerade det annat än som halka. Mina sinnen hade för länge sedan slutat uppfatta färger och dofter. I mina ögon var allt som i en svartvit film, lukt– och smaklöst. Det hade kunnat vara maj, körsbärsblommor och doft utav syren utan att jag skulle ha märkt det.

Taxichauffören pratade på utan att förvänta sig något svar. Tur det, för jag lyssnade alltmer inåt. Det fick människor i min omgivning att tro att jag hörde dåligt. Att jag inte lyssnade. Det skulle senare visa sig att jag hade helt normal hörsel.

– Maten är färdig, sa Anna när jag steg in genom dörren till radhuset i Handen. Hon såg granskande på mig uppifrån och ner, där hon stod och sköljde salladsblad under rinnande vatten. Det är nog bäst att du byter kläder först.

Inte med ett ord berörde hon det som hänt. Inte heller Olof frågade varför jag druckit vin på en toalett och hamnat på akuten. Jag tydde deras uteblivna frågor som ointresse. Men vad skulle de ha sagt? Kanske vågade de inget säga av rädsla för svaret.

Äta, sova och arbeta – göra något nyttigt för mig själv och andra. Så skulle livet kunnat se ut för mig. Istället var det en ständig kamp för att motivera mig att vilja leva.

Varje minut är ett ställningstagande, leva eller dö.

Allt som borde ha varit självklart var en viljeakt. Tanken på att hoppa av, tacka för mig blev en ständig följeslagare. Att tänka tanken gav mig ork att fortsätta slåss mot ensamheten. Ingen familj, inga vänner, ingen som älskade mig för den jag var. Min stödfamilj ville väl men hade ingen chans. Jag hade tappat förmågan att släppa någon tillräckligt nära för att ens kunna tycka om mig.

© Iréne Svensson Räisänen

De senaste kapitlen i ”offer? nej Tack!”

Författarens kommentar: Det här kapitlet var lättare att skriva en det förra men har tagit tid pga av tidsbrist. Nu överlåter jag till dig att tycka till. Att hjälpa mig att hitta stavfel, fel i grammatiken osv. Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!

Bloggar etiketter: , , , , , , , , , , ,

lg share en offer? Nej tack! Kaptel 21: Ställningstagande

Wp Plugin by capn3m0

Performance Optimization WordPress Plugins by W3 EDGE