– Vakna, Irene. Svara! Jag vet att du hör mig… Vad har du tagit?
En arg manlig röst försökte tränga in i min medvetslöshet. Men jag ville stanna kvar i min ångestfria sömn, sjunka tillbaka in i alkoholens bakvatten.
– Nu för jag ner en slang i din hals, Iréne, fortsatte han. Andas lugnt och bara svälj så går det bra.
”Vänta!” skrek jag inom mig. ”Vad gör du?!” Utan att veta varifrån den kom försökte jag vrida bort ansiktet, munnen, från det som med våld pressades in mellan mina läppar och ner i halsen.
– Såja, ta det lugnt. Ju mer du kämpar mot desto värre känns det. Slappna av så är vi snart färdiga. Han fortsatte att trycka ner slangen genom min matstrupe.
Medvetandet kom och gick. När slangen nått botten vaknade jag upp av att jag kräktes kol och saltvatten. Så höll det på i en hel evighet, sjukvårdaren sprutade ner kol och salt och jag kräktes. Och så började det om igen. Just som jag kände att jag inte orkade kasta upp en enda gång till var det färdigt. Kallsvettig somnade jag av utmattning.
Att vakna upp efter en magsköljning känns antingen som ett misslyckande eller som en lättnad. Första gången det hände mig var skamkänslorna störst av allt. Visst gjorde det ont i halsen och självklart var jag törstig och hade en blixtrande huvudvärk. Men vad var det mot skammen av att ha blivit omhändertagen för fylleri då jag bara försökt döva min ångest över att leva. Att bli misstrodd då jag sa som det var.
– Jag drack vin men tog inga tabletter, svarade jag den medelålders kvinnliga psykolog som satt sig ner vid min sjukhussäng. Förutom mina vanliga mot ångest.
– Är det säkert? sa hon och såg på mig med sina uttråkade gråblå ögon samtidigt som hon skrev i sitt anteckningsblock.
Jag orkade inte svara utan vände mig mot väggen och bort från henne. Ångesten hade återkommit med förnyad kraft. All energi gick åt till att uthärda dödsskräcken som satt sina klor i mig och inte ville släppa taget.
Magsköljningen var som att bli våldtagen igen och igen. Filmen av övergreppet i lägenheten i Tensta rullade bakom mina stängda ögon, dag som natt. När sömnen körde över mig fortsatte filmen i drömmen. Sömnen blev kortvarig då jag utan undantag vaknade i full panik. I drömmarna blandades våldtäkten med min fosterpappas övergrepp. I vaket tillstånd var dörren fortfarande stängd om minnet av vad han utsatte mig för. Men kroppen och mitt omedvetna gjorde allt för att påminna mig. Trots det skulle det dröja åtta år innan jag gläntade på dörren.
Jag blev utskriven dagen efter att jag hamnat på akutavdelningen. Psykologen ansåg att det inte var bra för mig att vara för länge på sjukhuset. Att det skulle förstöra min anpassning till livet utanför. Till min stödfamilj. Själv visste jag inte vad jag ville.
I nedpissade jeans och en av spyor grönfläckad t–tröja gick jag ut genom Södersjukhusets entré. Första novembersnön hade fallit utan att jag registrerade det annat än som halka. Mina sinnen hade för länge sedan slutat uppfatta färger och dofter. I mina ögon var allt som i en svartvit film, lukt– och smaklöst. Det hade kunnat vara maj, körsbärsblommor och doft utav syren utan att jag skulle ha märkt det.
Taxichauffören pratade på utan att förvänta sig något svar. Tur det, för jag lyssnade alltmer inåt. Det fick människor i min omgivning att tro att jag hörde dåligt. Att jag inte lyssnade. Det skulle senare visa sig att jag hade helt normal hörsel.
– Maten är färdig, sa Anna när jag steg in genom dörren till radhuset i Handen. Hon såg granskande på mig uppifrån och ner, där hon stod och sköljde salladsblad under rinnande vatten. Det är nog bäst att du byter kläder först.
Inte med ett ord berörde hon det som hänt. Inte heller Olof frågade varför jag druckit vin på en toalett och hamnat på akuten. Jag tydde deras uteblivna frågor som ointresse. Men vad skulle de ha sagt? Kanske vågade de inget säga av rädsla för svaret.
Äta, sova och arbeta – göra något nyttigt för mig själv och andra. Så skulle livet kunnat se ut för mig. Istället var det en ständig kamp för att motivera mig att vilja leva.
Varje minut är ett ställningstagande, leva eller dö.
Allt som borde ha varit självklart var en viljeakt. Tanken på att hoppa av, tacka för mig blev en ständig följeslagare. Att tänka tanken gav mig ork att fortsätta slåss mot ensamheten. Ingen familj, inga vänner, ingen som älskade mig för den jag var. Min stödfamilj ville väl men hade ingen chans. Jag hade tappat förmågan att släppa någon tillräckligt nära för att ens kunna tycka om mig.
© Iréne Svensson Räisänen
De senaste kapitlen i ”offer? nej Tack!”
Författarens kommentar: Det här kapitlet var lättare att skriva en det förra men har tagit tid pga av tidsbrist. Nu överlåter jag till dig att tycka till. Att hjälpa mig att hitta stavfel, fel i grammatiken osv. Håller det litterärt, språkligt och dramaturgiskt? Alla synpunkter är välkomna!
Bloggar etiketter: ångest, Bloggroman, familjehemsbarn, incest, Litteratur, magpumpning, magsköljning, offer? Nej tack! Kaptel 21: Ställningstagande, självbiografi, självmordstankar, stödfamilj, våldtäkt
