Såg nu på morgonen i TV1 en diskussion om anonym mobbning av bloggare. Att t ex Linda Skugge slutat blogga för att hon blivit kränk av kommentarer i sin blogg. En del vettiga saker som blev sagda om än inget uppseendeväckande nytt.
Lotta Gröning tyckte i princip att den som ger sig in i leken får leken tåla. Dessutom menade hon att anonyma kränkande påhopp och hot förekom långt innan bloggen i brev och telefonsamtal. Och att det är otroligt svårt att komma åt sådant. Jag ger henne rätt i att det alltid förekommit och åsikter provocerar till hårt bemötande. Men jag tycker inte det är OK att inte skilja på åsikten och människan bakom den.
Marcus Birro tyckte att man inte ska behöva tåla vad som helst från en som är anonym. Vilket jag fullständigt håller med om. Jag kan stå ut med rätt mycket i en kommentar från någon som vågar stå för vad den tycker. Men blir jag påhoppad av någon som är anonym är gränsen låg för vad jag tolererar.
Karolina Lassbo tyckte att det är ett problem att det inte går att spåra IP-adressen till den som förtalar och kränker. Det tror jag inte spelar så stor roll i sammanhanget. Det är bättre att ställa sig frågan varför vi människor kränker och hotar varandra i skydd av anonymiteten. Varför samhällsklimatet är som det är och hur vi vill att det ska vara.
Andra bloggar om: bloggosfären, blogg, blogga, kommentarer, kommentar, anonyma, näthat, mobbing
och på Intressant.
Fler intressanta texter:
Blogline
HBTQ-tjejer
…nej, men rätten att anonymt få säga vad man tycker och tänker måste vi väl ändå slå vakt om. Vad får vi annars? DDR!?
För övrigt tycker jag ordet kränka blivit kraftigt nedvärderat på senare tid. Minsta kritik mot någon uppfattas ju numera som ”kränkande”.
Jan Hollis: Jag inser att man ibland måste få vara anonym när man uttrycker sin åsikt. Men i en kommentar till ett blogginlägg kan jag inte se att behovet finns. I varje fall inte i Sverige.
Instämmer helt i att ordet kränkt används för ofta och inte i relevanta sammanhang. Dessutom känner sig många kränkta för ingenting och tar till knytnävarna eller ännu värre saker.
Jag vill kunna vara anonym, eller snarare använda mitt alias när jag bloggar. Skulle jag uppträda hotfullt mot någon kan den som administrerar min blogg tala om för polisen vem jag är.
Men eftersom jag, av anledningar jag inte anser att jag behöver redovisa, vill vara anonym, anser jag att behovet finns.
Själv kan jag inte hitta ett ända skäl till varför jag skulle blogga eller kommentera anonymt. Trots att jag får dödshot både via mail, kommentarer och telefon.
Det behövs inga mejl, bloggar eller telefoner för att folk ska kasta ur sig dödshot. Jag har fått sådana av vänner till mina grannar tvärs över gatan. Men dom hade inga namnskyltar på sig, så dom var väl anonyma på sitt vis.