Karin Boye och jag

Höstterminen på Lundellska gymnasiet tillbringande jag mer på Flustret uteservering vid Fyrisån än i klassrummet. Jag som aldrig tidigare skolkat smet från matematik, franska, psykologi, och ja allt utan svenskan, för att umgås med Karin Boye.

Året innan, i 9:an, hade min svensklärare introducerat mig, och mina klasskamrater, för de svenska klassiska diktarna. Vi läste Anna Maria Lenngrens epigram, Verner von Heidenstams nationella poem, Gustaf Frödings svårmodigt kärlekshungrande poesi och Karin Boyes svärmiska lyrik. Utan att veta något om hennes kärlek till kvinnor och självmordet talade Boye till mig genom tiden. Knappast var jag den enda tonåring som inspirerats av dikter som ”Önskan” och ”Nu vet jag” till att börja skriva egna febriga kärleksdikter.

Poeten som avslutade sitt liv lutad mot ett träd på en kull i Alingsås 1941 fick mig att inse att kärlek, all kärlek är vacker och inte platsar bland pedofiler och nekrofiler i biologiboken.

Stärkt av orden ”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. / Oändligt är vårt stora äventyr.” hängde jag upp bilder av Janis Joplin. Audrey Hepburn, Suzi Quatro och sensuella okända lättklädda kvinnor på väggen i mitt rum där i villan i Uppsala. En provokation? Självklart.

Reaktionen lät vänta på sig då Gun-Britt, som skulle hålla ett vakande öga på mig, sällan var hemma samtidigt som jag. Hon hade fullt upp med sitt liv som lärare och ensamstående mamma. Själv gick jag från det ena caféet till det andra, skrev block efter block fullt med dikter till Mia, om livet och döden, och var tillsammans med min nya bekantskap – Karin Boye. Nej, Gun-Britt anade inte att jag skolkade. Inte ville hon heller veta. Hon fick betalt för att ha mig där och det räckte.

Efter att ha prövat mig fram med Karin på Lidingö vill jag ha mer. Hon hade också fått mig att förstå att det fanns fler som jag. Att jag inte var ensam i hela världen om att föredra tjejer framför killar. Strax innan jag flyttade till Uppsala hade jag läst i Inges & Stens sexrådgivningsspalt i Expressen att det fanns något som hette RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, och de skulle ha en lokal i Stockholm. En månad in på terminen tog jag reda på adressen och skrev dit.

Vad jag skrev? Jag berättade om mig själv, om min olyckliga kärlek till Mia och att jag behövde träffa andra som var som mig. När svaret kom förstod jag att min låga ålder, 16 år, ställde till problem. Då 1974 och fram till 1978 var åldersgränsen för samkönade relationer 18 år.

Att RFSL inte vågade ta mot mig spelade mindre roll. Jag svarade på en kontaktannons i DN och började brevväxla med en 18-år gammal tjej, Maggan, som nyligen kommit till Solna från Helsingfors för att jobba på Marabou i Sundbyberg. Hon blev räddaren ur mitt utanförskap.

Höstterminen närmade sig slutet och min svensklärare sa en dag:

– Du går bara på mina lektioner. Hon tittade fundersamt på mig medan hon plockade upp böckerna från katedern. Varför?

– Jag orkar inte med dom andra, sa jag medan jag trampade otåligt på tröskeln.

– Jag vet att du förstår att det inte fungerar att göra så, sa hon och såg allvarligt på mig genom de runda glasögonen. Antingen måste du börja gå på alla lektioner eller sluta helt.

Jag som egentligen tyckte om att lära mig nya saker ville gärna fortsätta men hade fullt upp med att ta mig upp ur sängen varje morgon. Kämpade för att hitta en mening i att göra om det nästa dag och nästa, nästa, nästa… Ångesten var alltid närvarande och det tog all min kraft att hålla den tillbaka.

Dagen före lucia knackade Gun-Britt på min dörr och öppnade den. Hon tvärstannade på tröskeln då hennes blick hittade bilderna på väggen. Utan att säga vad hon kom för att fråga eller meddela vände hon och gick ut igen.

Den kvällen lagade jag raggmunk till oss alla tre. Jag stod böjd över stekpannan då Gun-Britt kom in.

– Vad lagar du, Iréne?

– Raggmunk utan fläsk, svarade jag utan att vända mig om. Det är färdigt snart. Var är Peter? Raggmunk ska ätas varma.

– Han sover hos en kompis. Gun-Britt tog ut två tallrikar ur ett av köksskåpen och började duka. Vilket passar bra eftersom jag vill prata ensam med dig.

– Jaha, sa jag och anade oråd.