Idag har jag varit på gastroskopi vilket inte var särskilt kul. Inför undersökningen som jag hade tid till kl.10.00 skulle jag fasta minst 6 timmar. Jag fick inte ens dricka vatten vilket var en utmaning då jag somnade strax efter kl.22.30. Eftersom jag brukar sova oroligt räknade jag kallt med att hinna dricka igen före kl.04.00. Och som väntat vaknade jag, fast klockan visade sig ha passerat dom magiska sex timmarna med en kvart…

Efter det var det omöjliga att somna, så när jag väl satt i väntrummet var jag trött och led av uttorkning. Inte blev det bättre då sköterskan meddelade att doktorn var försenad. Eftersom jag visste att undersökningen inte är den mest behagliga väntade jag med lätt oro. En oro som inte blev mindre då mannen före mig kom stönande och kritvit ut från undersökningsrummet. Han beklagade sig högljutt för sitt kvinnliga sällskap om hur hemskt ont det gjort. Om inte sköterskan kommit och ropat upp mig just då hade jag kanske smitit ut från sjukhuset.

Sköterskan berättade hur undersökningen skulle gå till och sprutade bedövningsmedel i halsen på mig. Eftersom jag nästan inget kände av bedövningen gav hon mig två extra sprut. Snabbt växte en stor fotboll fram i halsen som jag gång på gång försökte svälja. Sköterskan gav mig ett sista tips:

– Andas in genom näsan och ut genom munnen.

Vilket visade sig inte vara lätt då jag inte längre hade någon mun eller hals.

Doktorn satt en plugg med ett hål i i min mun och bad mig bita. Jo, tydligen hade jag fortfarande kvar mina tänder fast jag tappat kontakt med dom. Sedan körde han ner slangen med fiberkameran genom pluggen, övre halsen och ner till magmunnen.

– Försök och svälj, sa sköterskan.

”OK”, tänke jag. ”Hur sjutton ska jag kunna göra det när jag inte har något svalj?!” Första försöket misslyckades men andra gången gled fiberkameran ner i magsäcken. Det gjorde inte ont men var riktigt obehagligt. Och inte blev det bättre då kräkreflexerna utlöstes gång på gång. Lätt kallsvettig började jag andas in genom näsan och ut genom pluggen i munnen samtidigt som jag fascinerat tittade på insidan av min egen magsäck på skärmen.

Just som jag tänkte att ”nu är det nog snart färdigt” ville doktorn ta sig en titt på min tolvfingertarm. Det var bara att svälja och torrkräkas igen.

– Du är så duktigt, uppmuntrade sköterskan.

Eftersom jag kände mig rätt utlämnad försökte jag ta det positivt och inte som ett pottränande barn. Men när doktorn sa att han såg en inflammation och ville ta ett vävnadsprov var mitt (tåla)mod slut och tårarna började rinna.

– Det gör inte ont, sa sköterskan när hon gav doktorn en stålvajer med en gripklo i ena ändan.

Och det gjorde det inte. Fast det var inte heller någon höjdare att hulka och gång på gång försöka kräkas upp slangen i magen. Efter provtagningen var det hela snabbt över och doktorn sa att jag kunde ringa om tre veckor för att få veta svaret.

Undersökningen var inte lätt, men det gjorde inte ont och jag fick aldrig någon panikkänsla. Stolt över att ha klarat av det utan lugnande eller sövning gick jag ut från sjukhuset med det som sköterskan upprepat gång på gång ringande i öronen:

– Så duktigt du var!

Uppdatering: Idag, 23 september 2008, var jag på återbesök och gjorde en ny gastroskopi. Tyckte det gick ännu bättre den här gången när jag visste vad som väntade.

[tags]gastroskopi, sjukdomar, fiberkamera, humor[/tags] och på Intressant.